Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, augusti 1925 - Svenskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
256
SVENSKT
anledning till förhävelse över denna kraft- och märglösa
småsvensk-het, som för resten har sitt motstycke, den ock, i alla länder och folk.
Han och den äro i grunden samma sak i olika aspekter, den
överspända fantasiens idealiska fiktioner och oförmåga att fatta och
nyktert leva med i den kalla verklighet som är. Båda förete den sorgliga
bilden av den ädle drömmare, som, fördjupad i sin fantasis
gyckelspel, förlorade sitt fotfäste på denna världens grund och straffades
för sin inbilskhet och förmätenhet genom att brista vid kontakten
med verkligheten, han som gått in i världens bildgalleri under det
odödliga namnet Don Quijote. Det går an att göra sig viktig över
den enkle lille medborgaren, som lever i frid med sin värld och litar
på det goda ordets makt. Det är något ovärldsligt över honom, där
han sitter i ombonad fred och ro i sin vrå och kannstöper om de
dåraktiga människorna där ute i världen, som kriga och slåss och bråka
och synda mot all rätt och rättfärdighet, medan han vid sin
självgodhets spisel för länge sedan löst alla de människornas problem, om
vilkas innebörd och understundom djupa tragik han icke har en
aning. Men mitt i all sin ovärldslighet är han djupt världslig, med
små intressen och fega bevekelsegrunder. Han är löjlig i sin stora
litenhet. Men i grunden är han icke ett uns mera löjlig än den
stor-talige riddaren, som trodde sig om att vända världen på sin
lansspets. Och om Don Quijote från sin Rosinantes skrangliga rygg
överöser den stackars lillborgaren med hånfulla tillmälen över hans
bristande riddaredygd, så må det förlåtas den opartiske iakttagaren, om
han tycker, att den enes kaffehurra kan vara lika god som den andres
papphjälm.
Men om ock den skildrade typen finnes, så är den ingalunda på
något sätt karaktäristisk för det Sverige som är. När storsvensken
uppfattar det så och vid en blick ut över landet tycker sig se ett enda
myller av småskurna och mjäkiga feglingar, då är han offer för en
synvilla, till vilken hans egna ideologiska brillor äro orsaken. Även
därutinnan är han lik Don Quijote, som aldrig kunde se verkligheten
sådan den var, utan endast förtrollad och snedvriden av sin egen
fantasi.
Det är riktigt, att det svenska folket i gemen visat sig mera
betänksamt än San-eho Panza och vägrar att bliva väpnare åt den
storsvenske riddaren, trots alla de äreställen på historiens blad han
förespeglat. Men det är icke riktigt, att detta skett av feghet och
dekadans, och att dess kritiska hållning och lugna betänksamhet vittnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
