Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, augusti 1925 - Fogelklou, Emilia: Människan och hennes arbete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
272
EMILIA FOGELKLOU
omkring sig de små husen och deras inbyggare, det intensiva
kyrkolivet, de religiöst helgade gillena och skråen, den socialpolitiskt
självklara omsorgen om individernas andliga och kroppsliga väl, det
gemensamt burna ansvaret — allt detta ger åt det medeltida stadslivet
en storstilad enhetlighet, som icke ger klostret efter.1)
Vad har under mellantiden skett ur rent arbetshistorisk synpunkt?
Jo, den i det antika samhället husvilla kristendomen på radikalt
allvar, den som inte kunde leva sitt liv annat än i klostermiljön, har åter
— med den lille fattige Franciskus som en av de betydelsefullaste
andliga förmedlarna —: kunnat flytta ut i världen och prisa Gud
ej blott genom att läsa bön och bygga kyrka, utan just inne i ett
världsligt, borgerligt yrke, bedrivet utan ’ ’orättfången vinst’’ eller
fusk i arbetet. Man visste till sist, att ett gott arbete ’ ’förökar Guds
ära och gör människorna glädje, så att de andäktigt se på allt
handaslöjdens verk som en Guds gåva".
Det ser ut som om det klerikala förfallet går hand i hand med den
borgerliga blomstringen. Den andliga kraften börjar — i stort —
kanaliseras om och flyttas över i det jordiska arbetet, till att
genomglödga det eller till att försvinna däri.
Men ännu är ej den stora skillnaden nedriven mellan präst och
lekman, mellan gudstjänst och arbetsliv. Ty så mycket mer man trodde
sig arbeta för Gud, när man byggde kyrka än när man byggde ett
vanligt hus, så mycket högre syntes det att vara invigd präst och
mässoffersförrättare än att vara en än så hederlig och from
hantverksman. Dock börjar just arbetets synpunkter på livet mana fram
en allt skarpare kritik mot de enskilda prästerna. Och det är
karakteristiskt att de synder man hos prästen hårdast brännmärker
— utom skörlevnad — just äro de två som häda arbetets heliga
ande: snikenheten och lättjan. Man torde också på ett alldeles
särskilt sätt ha förstått — om ej uppfunnit — det stycke ur
Antonius-legenden, där den egyptiske eremiten får maning att inne i
Alexandria uppsöka en bättre kristen än sig själv. Maningen leder nämligen
den gamle asketen och ensittaren till en enkel skomakare, som älskar
människorna och arbetar i hjärtats glädje!
*) Visst lever där yrkesavund som baksida mot arbetsstolthet; visst finns här
pauser av rå lössläpptset vid sidan om näringsfliten. Men arbetstypen är dock
en annan och rikare. Och alla de arbetande äro frie män!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
