Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, augusti 1925 - Aster, Ernst v.: Demokratiska utvecklingslinjer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
276
ERNST V. ASTER
havare av den regerande makten, suverän, lagens uttryck hans vilja,
eller är han endast befullmäktigad av folket, och detta den verklige
och enda tänkbara suveränen?
I och med att den demokratiska statsuppfattningen utgår från
frågan om suveränen, och förklarar den suveräna statsviljan
enhetlig, slutgiltig, oöverflyttbar, står den närmast på samma mark som
den machiavellistiska maktstaten. Man erinre sig med vilken energi
Rousseau och hans demokratiska efterföljare från franska
revolutionen, sådana som Danton och Robespierre, tillbakavisade maktens
delning. Här ligger den ena huvudmotsättningen mellan dem och
konstituantens liberaler. Rätten är den suveräna folkviljans uttryck,
som eventuellt utsträckes därutöver till den suveräna mänsklighetens
— alltså finnes det ingen enskild "rätt" gentemot suveränens. Här
stå Rousseau med Hobbes mot Locke och Montesquieu. Den
demokratiska staten är inåt lika allsmäktig som den absolutistiske Ludvig
XIV as eller Fredrik II :s.
Nu bör emellertid den demokratiska staten varken vara absolut
monarki, klasstat eller någon majoritetsviljas despoti. Suveränen
är "samhället", "folket". Här uppstår nu för den, som icke nöjer
sig blott med orden (och det gjorde icke det 18 :e århundradets
stora tänkare), frågan, vad är "folket"? Huru kan av flertalets
individuellt motstridande viljeriktningar bliva en enhetlig vilja, utan
att denna vilja i själva verket blir blott den enskildes eller klassens
vilja, och deras anspråk att företräda samhället icke blir blott en
fiktion? Endast därigenom, att hos varje enskild den på det helas väl
inriktade viljan, samhällsintresset får övervikt över privatintresset.
Denna av alla burna vilja och på samhällets väl inriktade vilja är
suveränen. För såvitt den finnes och för såvitt det stora flertalet
är uppfostrat till denna samhällsvilja, finnes det ett "folk". Det
är Rousseaus lösning. Betecknande är tanken, att folket icke finnes
utan blir — blir i den mån som uppfostran att vilja samhällets väl
fortskrider inom varje enskild individ. Étt "folk", i vilket en var
tänker på sig själv men icke på den andre, i vilket den ene utesluter
den andre, betraktar den andre som fiende, är inget folk utan en
summa enskilda. Emellertid äro, enligt Rousseau, icke de enskildas
privatintressen faran, utan klassernas kollektivintressen. Emedan
dessa genom de demokratiska institutionerna, genom val, röstning,
referendum, icke i samma utsträckning automatiskt väga upp eller
utesluta varandra som de enskildas privatintressen. På grund av
kollektivintressen kan röstningens resultat bliva falskt. I stället för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
