Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, augusti 1925 - Aster, Ernst v.: Demokratiska utvecklingslinjer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEMOKRATISKA UTVECKLINGSLINJER
277
det i den politiska kampen utkristalliserade samhällsintresset kan
utveckla sig en kohandel mellan partier eller yrkesgrupper, och en
terrorism utövas av förenade klasser. Det genom partier splittrade,
suveräna och direkt för längre tid valda parlamentet är för
Rousseau demokratiens huvudfara. ’’Klassernas avskaffande" — det
framgår tydligt huru demokratien, pressad -av detta krav, närmar
sig socialismen. För ett sådant avskaffande av klasserna saknar
emellertid den rousseauska demokratien varje grepp. Den
betraktar de samhälleliga förhållandena blott i deras politiska form och
icke enligt deras ekonomiska innehåll. Det återstår blott ett: helt
enkelt förbud för politisk verksamhet. Det ledde i franska
revolutionen till den för oss i dag så obegripligt reaktionära åtgärden som
förbud mot arbetaresammanslutningar. Då samma förbud träffade
fabrikanterna, hade det naturligen icke samma verkan: frånvaron
av politiska rättigheter upphäver icke på längden en maktställning,
som har sin grund i ekonomiska orsaker.
För Machiavelli finnes det i grunden intet "folk", utan blott
en stat. Staten, den starka nationella enhetsstaten blir hos honom
självändamål, ting i sig, en fri sina egna lagar följande individ; en
jordisk gud. Den blir tillika universalmedlet, frambringaren av allt
gott. Här står den demokratiska läran på motsatt ståndpunkt:
staten själv erhåller först mening och berättigande genom folket, som
folkstat. Därförutan är den blott ett uttryck för makten och icke
av högre dignitet än vilken som helst våldsmakt, som en människa
genom list och makt godtyckligt låter gå ut över en annan. Här
träder demokratien tillika i beröring med liberalismen, Rousseau med
Locke. Även för liberalismen är ju staten icke självändamål utan
blott medel, icke väsen i sig, utan en sammanfattning av
inrättningar. Ur kritiken av staten hade liberalismen i England och
Frankrike vuxit upp under 17 :e århundradet. Den absoluta staten hade
varken under Stuartarna eller under Bourbonerna visat sig som
lyckobringare, såsom deras apologeter framställt dem, och det var
omöjligt att uppfatta friheten, i vilket begrepp alla nutidens
landvinningar allt sedan renässansen kunna sammanfattas, såsom
uteslutande en frihet för staten. Friheten får hos liberalismen en
dubbel mening: dels människans rätt att själv bestämma över den
personliga sfären, från det fria förfogandet över den egna kroppen
och respekt för den egna övertygelsen till det fria förfogandet över
den hoparbetade och arbetande egendomen, dels hennes rätt att vara
subjekt och icke blott objekt i lagstiftningen. Den senare bestäm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
