Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, augusti 1925 - Hedén, Erik: Strindbergslitteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
288
ERIK HEDÉN
livsöden voro grundolika. Den förre fick under hela sitt liv kämpa
med all världens olyckor. Den senares offentliga bana har varit en
enda oavbruten framgång, och det märkvärdigaste är, att ingen lär
avundas honom den. Lika vild, hat-full, avundsjuk, misstänksam,
fanatisk, som Strindberg var, lika human, älskvärd, fördragsam är
Lamm. Och dock: det lider intet tvivel att ej Strindberg är den
av de två som fOtts med de största naturliga anlagen för de
egenskaper, som han själv satte högst, mildhet och barmhärtighet.
I varje fall möter man i den karakteristik av Strindberg såsom
människa, vilken öppnar Lamms bok, en tydlig ton av
obarmhärtighet — den friskes vanliga obarmhärtighet mot den sjuke. Man
skulle hos Lamm väntat en klarare insikt att han dömde om en
sinnessjuk. Vad som klingar särskilt obarmhärtigt är Lamms
yttrande: "Det synes mig, som om man numera — både
Strindbergsbeundrare och Strindbergshatare — är benägen att taga honom mer
tragiskt än han gjorde själv. Det finns en tragisk underton i hans
väsen... men han kunde också med en burschikos tjuvpojkshumor
gyckla bort även de allvarligaste spörsmål.’’ Har Lamm aldrig hört
talas om något som heter galghumor ? Naturligtvis gick icke
Strindberg omkring och var surmulen jämt. Men när han led, så led han
förfärligt, och ingen kunde vara så medveten som han om de oerhörda
lid-anden, han hade att utstå. Just den galghumor, varpå Lamm
anfört ett par prov, visar för övrigt hur ytterst nära tragiken kunde
ligga för Strindberg, även då han skämtade. Det är icke barmhärtigt
att bagatellisera andras lidanden, och det är icke rätt att därvid
åberopa den lidande själv som vittne, när han är död och ej kan
förklara sig. Lamms brist på erfarenhet av vissa lidandets former
har tydligen trubbat hans ’forskarskärpa.
Som prov på sin tes anför Lamm att Strindberg samma höst skrev
sin hemskaste bok En Dåres Försvarstal och sin gladaste bok
Hemsöborna. Men längre fram i sin bok uppgiver han riktigt att
Hemsöborna skrevs sommaren 1897 och han vet naturligtvis att En Dåres
Försvarstal började skrivas först på hösten samma år. För övrigt
är visst icke Hemsöborna allt igenom så sprudlande frisk och glättig
som Lamm, liksom nästan alla andra av Strindberg själv lockats
till att tro. Slutet är — så säger också Lamm längre fram — präglat
av en viss tragik. Det är verkligen det minsta man kan säga om en
bok, vilken slutar med huvudpersonens drunkning. Detta slut
förebådar tydligt den dystra stämningen i En Dåres Försvarstal. Man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
