Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, augusti 1925 - Hedén, Erik: Strindbergslitteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
290 EEIK HEDÉN
ren som avses! Strindberg har i hastigheten råkat använda ett
oriktigt uttryck.1)
Lamms kritik av Hermione är rolig och i det hela träffande. Men
redan vid behandlingen av detta klassiskt-romantiska ungdomsdrama
röjer han en viss svaghet i sin poetiska åskådning, vilken flera
gånger ogynnsamt påverkar hans omdöme om Strindberg.
Det är en mycket egendomlig böjelse just hos de konservativt
akademiske litteraturhistorikerna i våra dagar att anse den realistiska
poesin som den obetingat högsta. Denna fördom är ju fullständigt
utrotad inom de andra konstarterna. Ingen förnuftig musiker eller
arkitekt eller målare eller bildhuggare söker nu konstens värde i
naturefterhärmning, alla inse de att konstens värde ligger i stil och
skönhet. Men i litteraturen tycks man närmast anse det som ett
brott, när konsten överskrider det vardagliga.
Lamm t. ex. ogillar, när Strindberg låter sina personer tala i
korta och slående sentenser. Den isländska stilen i Den Fredlöse
finner han halvt komisk. De stoltaste och skönaste utbrotten i Mäster
Olof avfärdar han som pompöst retoriska och finner dem stöta
"oss". Det bästa han kan säga om vissa scener i Mäster Olof är att
de ’Verka skrivna i dag". Skulle det alltså vara litteraturens
högsta mål att just återspegla livet i dag? Eller är kanske just våra
dagars konst den bästa som varit ? Gert Bokpräntare i Mäster Olof
kallar Lamm med rätta en halvt symbolisk gestalt och ogillar
tydligen på grund därav med stor orätt figuren. Men ytterligare så
ogillar han figurer vilka framhäva typen mer än individen. Med
andra ord, det är icke det allmänmänskliga i diktens karaktärer utan
det individuella, d. v. s. tillfälliga, som dikten enligt honom helst bör
skildra. Slutligen ogillar han också övermänniskofigurerna i
Strindbergs senaste 80-talsdiktning, med den i och för sig förståndiga men
otillräckliga motiveringen att de trycka ner de övriga figurerna för
mycket. Han förkastar visserligen den Zolaska realismen, vilken
arbetade med ett stort verklighetsmaterial för att få fram livets
allmängiltiga lagar. Men man tycker att om nu diktarna skola skildra
verkligheten, så böra de väl studera den grundligt och skildra den
verklighet som har allmänt intresse. Konsekvensen av dessa Lamms
yttranden skulle bliva, att dikten står högst, när den skildrar obe-
*) I sammanhang härmed må rättas ett misstag i min Strindbergsbok, där
jag uppgivit Fritänkaren såsom senare tillkommen än Hermione.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
