Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, augusti 1925 - Hedén, Erik: Strindbergslitteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
292
ERIK HEDEN
tionsdrama i verklighetsstil från sin egen tid. Det är emellertid
mycket vågsamt att föreskriva en författare vad han borde ha gjort.
Detta så mycket mer som Lamm naturligtvis iakttagit att
Strindberg visst icke är någon ren realist. Det nutida revolutionsdrama
ban på 70-talet verkligen försökte skriva (Anno Fyrtioåtta)
misslyckades ju alldeles, och romanen Röda Rummet, som Lamm finner
långt överlägsen Mäster Olof, är — såsom Lamm annorstädes
framhållit — långt ifrån rent realistisk och långt ifrån artistiskt
fullkomlig. Det ståtligt sentensiösa språket, som Lamm med rätta
finner orealistiskt, återkommer starkt utvecklat i vad Lamm kallar
’ ’Mästerverket’’ Gustav Vasa och kan även spåras, såsom Lamm fint
iakttagit, i de våldsamt realistiska dramerna från slutet av 80-talet.
I förbigående sagt så framhäver Lamm efter Brandes något ensidigt
Strindbergs förebild Shakespeare såsom realist. Ingen människa
kan dock förneka att Shakespeare samtidigt är en fantasidiktare av
ovanlig intensitet, vilken omstuvar verkligheten ytterst suveränt. Är
kanske månskensnatten i Köpmannen i Venedig realistisk?
Shakespeares exempel och därmed ett mycket starkt rättfärdigande
av sin stilblandning kan också Strindberg åberopa vid teckningen av
Mäster Olofs karaktär. Lamm finner att Olof ej är en imposant
troshjälte utan har starkt understrukna fel och svagheter. Men har
kanske ej Hamlet eller Goethes Faust starkt understrukna fel och
svagheter? Ändå brukar man ju finna dessa synnerligen imposanta.
Men, säger Lamm, tendensen i Mäster Olof är svårgenomskådlig.
Det är ganska bittert att när man städse funnit tendensen i ett
drama kristallklar, höra en lärd forskare försäkra att man ej haft
rätt att begripa den. Tendensen i Mäster Olof är väl ändå helt kort
denna: Olof vill andlig frihet. Han hoppas på konungens hjälp i
sin kamp därför. Konungen sviker honom. Då förstår han att man
måste nedriva det politiska tvånget, innan man kan nedslå det
andliga, och vänder sig mot konungen. Konungen fängslar honom och
dömer honom till döden. Så kommer då slutscenen som Lamm
finner så full av hastiga och oförmedlade omkastningar att det
psykologiska förloppet blir oklart. Åter denna egendomliga oförmåga att
begripa det klara! Olof har människans och ungdomens naturliga
lust att leva, men han vill ej offra sin övertygelse. Då kommer
marsken och säger honom att hans övertygelse är falsk. Marskens
tal verkar så snabbt på Olof, därför att det är så väl psykologiskt
förberett, Olof har under hela sin bana känt tvekan, av Lamm orik-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
