Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, augusti 1925 - Ossiannilsson, K. G.: Den eviga författarrätten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
298
K. G. OSSIANNILSSON
anses ju som oförenliga, i principen nämligen. Men det är visst inte
endast socialister, som finna yrkandet på utsträckning av
författar-rätten orimligt. Svenska Dagbladet är i denna enda sak ganska god
socialdemokrat. Det förefaller ibland, som om denna kulturtidning
ansåge allt vad skönlitterära författare heter för någonting sig
ovidkommande, någonting likgiltigt eller rent av osympatiskt. I varje fall
alla författare av yngre årgång än 1890 och säkerligen de allra flesta,
som ej varit samtidor med Tegnér. Att dessa yngre författare
överhuvud våga åberopa något slags rätt, är obegripligt. Det
besynnerligaste är, att varje gång de göra det, svarar Svenska Dagbladet, att
— rätt åt de levande författarna vore detsamma, som att nationen
skulle avstå från kulturarvet!
Kulturarvet! I detta enda fall samstämma alltså partier av rakt
motsatt kynne och program. I detta enda fall är även högern
kollek-tivistisk, och det lustiga är, att högern ej begriper sin inkonsekvens
och det prejudikat, den själv härigenom skapar för ett eventuellt
upphävande av all annan privatäganderätt. Ty varför skulle
författarna ensamma avstå från vad de skapat och förvärvat? Månne
därför att de äro så få och så försvarslösa ? Mot dem kan man för
all del bete sig hur som helst, de kunna ej skicka representanter till
riksdagen, och mot deras eventuella strejkförsök kan man begagna
hela den fria världslitteraturen som strejkbrytare! Ja, om man ej
tänker så, vad tänker man månne då, eller tänker man månne alls1?
Kulturarvet! När man eljest ärver, plägar man stå i något
härstamningsförhållande till den man ärver. Kan någon säga, hur
nära släkt en modern förläggare månne kan vara med Lasse
Lucidor, vars skrifter han utan vidare ger ut och mot betalning "skänker"
svenska folket? Och kan någon säga, vad skyldighet Bellman (som
tillbragte tiden kort före sin död på gäldstugan, förrådd och
övergiven, sedan Gustav III ej längre fanns i livet) haft att låta oss
allesamman ärva frukterna av hans arbete ? Även tjuvgods kan
bevars ärvas, men när ej tjuvgodset är krigsbyte, brukar ingen av
"arvtagarna" rätt gärna s&ryta med sitt arv. Det heter ju, att hälaren är
så god som stjälaren.
Man säger, att litteraturen är ett värde av så omistlig art, att
samhället härvidlag har rätt att expropriera enskild egendom. Finns
det då ingen annan enskild egendom, som med rätta kunde gå under
beteckningen omistlig? Hur är det med vattenfallen, skogarna,
åkerjorden, hyreslägenheterna, fabrikerna? Ja, mig tyckes, att
"kulturarvet" är en nog så inbjudande infallsport för dem, som vilja expro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
