Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, augusti 1925 - Ossiannilsson, K. G.: Den eviga författarrätten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN EVIGA FÖRFATTARRÄTTEN
299
priera. Beteckningen omistlig är ett mycket tänjbart uttryck. I
andra fall av expropriation brukar man dock betala enskilde
innehavaren något slags ersättning. I lagligt ordnade tider brukar man
åtminstone göra så. Det kan ju ej vara mening i att till förmån för
än så rättmätiga allmänna intressen beröva människor deras skäliga
rätt eller livsuppehälle. En expropriering av exempelvis jorden
måste givet få formen av ett köp med ersättning efter skälig
värdering. En sådan värdering skulle ej heller stöta på oövervinneliga
svårigheter, man har ju taxeringen att gå efter. Helt annorlunda
med litterär egendom. Dess värde upptages i ingen
taxeringskalender och kan ej rättvisligen bestämmas från tid till tid. De litterära
värdena skifta efter få år i helt annat tempo än jordvärdena. En
skrift kan efter få år mångdubblas i värde, och den kan också efter
få år synas alldeles värdelös. Namnet Tegnér, som så ofta åberopas
av vår tillfälliga samtid, har på ett sekel passerat värdeskalan upp
och ner flera gånger om. Vid sekelskiftet 1900 befann sig det
värdet i djupaste baisse, för ögonblicket råder hausse, och säkerligen
blir det fluktuationer många gånger än.
Särskilt svår, att ej säga omöjlig, ställer sig värderingen av
samtidslitteraturen. Vad som skapades under åttiotalet, fick ju
tämligen strax sin dödsattest, och ungefär samtidigt fick
nittiotalsvitter-heten sin plats i odödlighetens tempel. Märkligt nog, läses i detta nu
en del av åttiotalet flitigare än de mest högröstade odödlige av anno
nittio, men det kan ju vara en tillfällighet. Om den vitterhet, som
tillhör det nya århundradet, har det fällts övervägande hårda
omdömen. Särskilt Svenska Dagbladet, eljest så månt om vårt
kulturarv, har nedlagt mångårigt och gediget arbete på att bevisa, att arvet
från 1900 och därefter är av noll och intet värde. Det ser onekligen
ut, som om Svenska Dagbladets vackra agitation burit rika frukter.
Kritiken har fått publiken med sig, vilket kan konstateras redan vid
en blick på taxeringskalendern. Medan det nya seklets författare
endast i sällsynta fall och med uppbjudande av alla sina krafter
lyckats skaffa sig smör på brödet, har vår litteraturfientligaste
anmälare med sina små giftartiklar tryggat sig en årsinkomst av
sextiotusen kronor, egen bil och villa i Arild. Så belönar svenska folket
dem, som slå ihjäl dess författare. Hur belönar det författarna?
Vi författare kunna naturligtvis inte ha någon mening om vårt
eget arbete, i alla händelser har vår mening ingen betydelse. Om vi
alltså skulle foga oss i vårt öde och böja oss för den sakkunniga
kritiken och den lika sakkunniga publiken — även den publik, som ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
