Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, augusti 1925 - Ossiannilsson, K. G.: Den eviga författarrätten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN EVIGA FÖKFATTARRÄTTEN
301
trettio år, och Sverige har även i detta fall skyndat att följa det stora
idealets exempel. Man tycker, att en rätlinig utveckling hörde gå i
motsatt riktning, att alltså skyddet, långt ifrån att inskränkas, borde
utvidgas, och att slutligen konsekvensen (och jämförelsen med
annan egendom) skulle fordra, att författarna finge evig och
obegränsad rätt till sin produktion.
Nu komma vi till de ofta anförda skälen emot en sådan utveckling.
Den första invändningen (och för övrigt alla de andra
invändningarna) kunna sammanfattas i slagordet "kulturarvet". Ett folk
kan ej avstå från vad fadren skapat. Den invändningen har jag
redan bemött, den har överhuvud ej berättigande från andra
synpunkter än de gammaldags statssocialistiska. Det är klart, att skall
det vara en princip (och en princip utan undantag), så måste
principen omfatta all annan egendom, som kan betecknas som fadrens
arv. Och då synes det mig ofrånkomligt, att man antingen måste
genomföra en statsreduktion av all omistlig egendom eller också låta
även författarna behålla, vad de skapat och äga att avyttra.
Invändningen, att författarnas eviga äganderätt skulle fördyra
litteraturen, har endast skenbar betydelse, då naturligtvis konkurrensen
pressar ner priset även på litteratur, och vilja en författares arvingar
förtjäna någonting alls, få de nog hålla sina priser nere. Å andra
sidan måste det ligga i den arbetande författargenerationens
intresse att de s. k. klassiska författarnas alster ej genom för stor
prisbillighet trycka ner de arbetandes honorar. De gamla ärekrönta
döda äro ju alltid "dubbelt så bra", och de kunna med fördel
användas i profitjaktens och reaktionens tjänst som strejkbrytare mot
de fattiga, förkättrade, för sin existens kämpande unga. Enda sättet
att hindra klassikerna att mörda den unga litteraturen är att ställa
gamla och unga på samma rättsliga nivå, att alltså göra den
äldre vitterheten relativt lika dyr som den yngre. Den äldre får ju
ändå ett absolut övertag tack vare sin erkändhet och kritikens
sympatiska hållning, och något billigare kan den ju alltid göras.
Upplagorna bli väl alltid vida större för äldre, erkänd litteratur, som
kanske till och med användes i skolundervisningen.
Den påtalade orättvisan i, att en författares kanske illitterata
ättlingar skulle få njuta frukterna av sin litterära släktings arbete,
synes mig i alla fall mindre stor än den, att andra personer skulle få
utan vidare annektera vad som aldrig kunde rubriceras som deras
arv. Och frågas kan också, om ett samhälle genom att i livstiden
förfölja och utsvälta en författare gör sig moraliskt berättigat till att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
