Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, augusti 1925 - Carleson, C. N.: Stillahavsproblem — upptakt till raskamp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STILLAHAVSPUOBLÈM — UPPTAKT TILL ÈASKAMP 307
skickligt som de jesuitiska rivalmakterna i konsten att söndra och
härska, att draga fördel av andras split och fejder står Japan i
denna stund — jämte Angora-Turkiets skickliga utrikespolitiska
ledning — som fullödig representant för denna orientaliska
defensivdiplomati, som oftare segrar än besegras och som skulle snärja och
binda all världen, om den ägde även stödet i samtliga österns länder
av helt fria folk och av en starkare materiell kultur. Japans stora
problem är att aktivisera Asiens passiva massor, en strävan
ingalunda fantastisk, iitan ett led i ett målmedvetet arbete. I Tokio
följer man européerna hack i häl. Därvid har Japan på hand ett
gott trumfkort, som det just därför sällan visar — nämligen den
slaviska rasen i Europa.
Denna länge tillbakasatta gren av den indoeuropeiska
folkfamiljen, denna ras vars smärre nationer nu efter världskriget rycka upp
i de självständiga staternas linje, är ett oskrivet blad i fråga om sin
utrikespolitiska avbalansering. Kommer den att gravitera åt väster
eller öster eller kommer den att fortfarande stå splittrad och
söndrad? Det är ett intressant prov därför att det berör frågan om
i nutiden raspsykologiska faktorer äro i stånd att tränga tillbaka och
övervinna ekonomisk-geografiska faktorers inverkan på nationers val
av plats gentemot allianser.
Så fientliga än i närvarande stund Polen och Tjeckoslovakien stå
gentemot Sovjetryssland, hur beroende för ögonblicket än
Jugoslavien och Bulgarien äro av Västeuropa, så står likväl kvar till sist
en storslavisk rasfråga. Väl är det sant, att de germanska folkens
söndring under världskrigsepoken tycks motbevisa rasfaktorernas
vikt och betydelse, men kan man förbise deras roll hos de slaviska
folken? Om dessa en dag känna som en förödmjukelse att dirigeras
från Paris och London lika livligt som de i århundraden hatat det
ok, som var dem pålagt från Wien och Berlin, så attraheras de
sannolikt till Moskva, till den slaviska rasens huvudmassa. Det bör ej
förbises, att den slaviska tungan är den minst splittrade, att det
slaviska folkpsyket är mera enhetligt än det germanska och att deras
inkorporering i europeisk civilisation försiggått i relativt sen tid. I
två århundraden har därför Rysslands mission legat på det
raspolitiska området — och ligger där fortfarande trots alla
Potemkin-kulisser av antingen "konstitutionalism", ’’kommunism" eller
"internationalism". Det är ingalunda uteslutet, att Ryssland åter kan
bli panslavistiskt populärt söder om Donau och t. o. m. omedelbart
öster om Weichsel och Oder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
