Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, oktober 1925 - Lindström, Rickard: Marseillekongressen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
316
Rickard lindsthöm
betydelse, som vägra att ansluta sig till folkförbundet. Det ser ut
att finnas ett sammanhang mellan den politiska sinnesart, som står
ovillig eller fientlig gentemot Nationernas förbund, och den som,
där den härskar, på olika vägar utesluter möjligheten av en
socialdemokratisk rörelse med inrepolitisk betydelse.
Kongressens huvudresolution1), som handlade om arbetarklassens
kamp mot kriget, var resultatet av långa förhandlingar inom den
första kongresskommissionen. Det svåraste problemet var frågan
om ställningen till säkerhetspakten mellan England, Frankrike,
Belgien, Italien och Tyskland. För de tyska och franska delegationerna
hade redan från början Hilferding och Blum deklarerat anslutning
till tanken på en dylik pakt. Engelsmännen hade stått på en
oklarare ståndpunkt. I det tal, som öppnade kongressen, berörde
Henderson frågan. Han betonade att pakten är ett mycket
ofullkomligare instrument än Genèveprotokollet. Det gäller att pröva om
även en begränsad säkerhetspakt erbjuder en garanti stor nog för
att internationalen skall kunna betrakta den såsom ett steg i
Genèveprotokollets riktning. Buxton, en av representanterna för Labour
Party, kritiserade visserligen tanken på en säkerhetspakt sådan som
den planerade, men han önskade icke att internationalen skulle uttala
sig emot densamma. Det borde överlåtas åt de skilda partierna att
taga ställning. Men ett villkor måste därvid uppställas: att en
sär-pakt endast kunde godtagas om den icke ställes utanför
folkförbundets kontroll.
De engelska skälen mot säkerhetspakten voro främst följande: De
fruktade att pakten skulle få till följd Europas uppdelning i två
läger. Det läger, som ingått särpakten, kunde befaras rikta sig mot
Eyssland, vilket land därigenom skulle trängas mer och mer undan
från Europa och bli en rent asiatisk makt. Vidare se engelsmännen
ingenting i särpakten som kan befordra en allmän avrustning. De
se pakten med misstro även därför, att den tillåter militära aktioner
utan att man förut försöker trygga freden genom internationella
*) Då kongressens samtliga resolutioner torde komma att återgivas i
Socialdemokratiska partistyrelsens årsberättelse och de dessutom återgivits i
Social-Demokraten, har det icke ansetts nödigt att belasta Tidens utrymme med dem.
Tidens red.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
