Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, oktober 1925 - Lindström, Rickard: Marseillekongressen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARSEILLEKONGEESSEN
317
överläggningar. Särpakten vilar ej på verklig likställighet, då den
ena av dess poster är fullständigt avväpnad, under det att den andra
är fullt beväpnad. Slutligen är pakten i viss mån ett fastläggande
av de fredsfördrag, som internationalen kritiserat.
Gentemot detta ställde tyskarna den synpunkten att
säkerhetspakten skulle åstadkomma en så betydelsefull avspänning i väster att
den allenast därför borde genomföras. Särpakten förminskar de
aktuella krigsfarorna. Leon Blum tolkade den franska meningen på det
sätt att han hävdade, att pakten var ett steg mot Genèveprotokollets
förverkligande. Den var i protokollets anda. Särpakten ställer
Tyskland på samma plan som England och Frankrike. Den
garanterar lika väl den tyska gränsen som den franska och belgiska. Saken
rör sig om skiljedomsfördrag, som i hög grad intressera även
Öst-Europa, och genom vilka även vår världsdels östliga delar skola få
möjlighet till en fredlig och vänskaplig lösning av ännu svävande
tvistefrågor.
I den första kongresskommissionen upprullades en intressant
strid om folkförbund, protokoll och pakt. Tyskland och Frankrike
gingo hand i hand med troget stöd av Belgien. Det var gardet
bakom pakten. En egendomlig konstellation bildade motvikten:
England samt Österrike som banerförare för en rad östliga småpartier.
Den österrikiska ståndpunkten, som naturligtvis förfäktades av Otto
Bauer, hävdade att det till stor del var ren illusionspolitik att tro
på folkförbundet och dess institutioner. Frågan om freden är en
politisk maktfråga inom de olika staterna och mellan staterna;
Nationernas förbund och folkrätten ha visat sig vanmäktiga
gentemot de på vapnen litande imperialistiska makterna. Så lågo
frågorna för Österrike och dess eftersägare.
Engelsmännen tro på folkförbundet och ha en varmare känsla
för Genèveprotokollet än måhända någon annan kongressdelegation.
Men deras ställning till särpakten gör dem missnöjda med det av
fransmannen Renaudel uppgjorda resolutionsförslaget.
Oppositionen mot den politiska linje som genom resolutionen
segrade på kongressen sprang alltså fram ur vitt olika uppfattningar.
Det var å ena sidan den ortodoxa österrikiska skolans ’ ’marxistiska’’
misstro mot den rätt, som saknar makt. Ä andra sidan var det den
fullständigt omarxistiska engelska gruppens fasthållande vid tanken
på ett internationellt rättssystem i den bästa form det hittills i
praktiskt användbar gestalt framträtt i Genèveprotokollet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
