Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, oktober 1925 - Fogelklou, Emilia: Människan och hennes arbete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÄNNISKAN OCH HENNES ARBETE
385
Det lätta arbetet, förtjusningen över att alla komma hem med
förtjänst (’Varje barn kan bli miljonär’’), okunnigheten om
konsekvenserna för framtiden och släktet gjorde till en början, att man från
alla håll på god tro var med om barnarbetet. Ännu år 1835 — två
år efter den engelska "Factory Act", som förbjöd barnarbete —
beklagar en uppriktigt välmenande man (Dr. Ure, Philosophy of
Manu-factures, cit. efter Graham Wallas, Our social Heritage), att barnen
"från det lätta och inkomstbringande arbetet i den varma spinnsalen,
kastats ut i den kalla världen att ta sig fram genom tiggande och
snatteri, i lättja och last."
Men när dessa ord skrevos, var redan första akten utspelad i
industrialismens historia. Man hade redan sett farorna och knutit
handen mot dem; det var en hel del missförhållanden man satte p
för. Att förvandla farorna i nya möjligheter var man ännu icke
mogen för. Earlen av Shaftesbury har satt sin medkänslas alla
krafter i gång för att uppifrån och inifrån avhjälpa nöden.
Carlyle^ kämpagestalt reser sig i arbetets heliga namn mot de gängse
metoderna, framför allt mot dem som i de arbetande blott se
"hands" (händer) och icke levande människosjälar. För Carlyle
är arbetet religion. Huvudskillnaden mellan människorna går för
honom mellan de arbetande och de — vare sig genom lättja eller
ut-svettning — stjälande. Ingen har besjungit arbetets levande själ
som Carlyle:
’ ’Må man komma i håg, att vid arbete även av grövsta slag
människans hela själ till en viss grad försättes i verklig harmoni från det
ögonblick hon helt hängiver sig åt arbetet. Tvivel, begär, sorg, ånger,
vrede, t. o. m. förtvivlan ansätta som helveteshundar den fattige
daglönarens själ liksom varje annan människas själ. Men han griper
sig tappert an sin uppgift, och alla plågoandarna förstummas och
krypa knorrande tillbaka till sina hålor. Arbetets heliga glöd liknar
en luttrande eld, i vilken allt giftigt förbrännes och där t. o. m. ur
den tätaste röken uppstiger en klar helig låga.’’ Arbetet, som samlar
ihop all vår kraft i hängivenhet åt ett mål bortom oss själva, det är
för Carlyle religion. (Jfr Walt Whitman: ’ ’Little knows the labourer
how near his work is holding him to God.)
Profetisk står Carlyle i sin värdesättning av arbetet; men det är
för människans skull han prisar det, ej för arbetets egen, ej ens för
dess resultat. Och när han riktar sin stöt mot mammon, tidsguden,
som förgiftar handlingsmotiven, är det snarare för en återgång till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
