Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 8, december 1925 - Ellgar, Nath.: Pseudo-klassisk tragedi och borgerligt sorgespel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PSEUDO-KLASSISK TRAGEDI OCH BORGERLIGT SORGESPEL 495
kanske blir förvånad över att till representant för fransk klassicitet
nämnes ett — svenskt skådespel, men han kan å andra sidan icke
göra någon rimlig invändning mot, att Lessings Emilia G-alotti kallas
för ett typiskt exempel på borgerligt sorgespel. Det svenska
skådespel, som här åsyftas, är Leopolds "Virginia". Fördelen med en
jämförelse mellan just dessa två dramer ligger i det för båda
gemensamma ämnet samt den för båda utmärkande dramatiska
stilrenheten. Ämnet är en ur kritiskthistorievetenskaplig synpunkt
mycket apokryfisk episod från romerska republikens äldsta tid och
handlar om, hur den frejdade decemviren Appius Claudius skulle
sökt förföra en plebejisk flicka, vid namn Virginia, men hur Virginias
fader sedermera mördat sin dotter för att därigenom rädda henne
undan ’ ’förföraren’ \ Hela händelsen har i senare tid befunnits vara
uppdiktad av fantastiska historieskrivare, men detta hindrar
naturligtvis icke, att den ägnat sig särskilt väl till ämne för dramatisk
behandling. Både Leopold och Lessing torde hava hämtat sitt stoff
från Livius, vars oratoriska stil måste varit särskilt inspirerande för
Leopold; hans klingande alexandriner äro just den rätta versformen
för utlösande av det retoriska patos, vartill ämnet ger så många
tillfällen.
Att här göra en ingående studie över de båda dramerna skulle föra
för långt; avsikten är blott en karakteristik av de båda
litteraturriktningar de var för sig representera.
•
Den pseudo-klassiska tragedien hade först framträtt hos de
romanska folken, vilkas karaktär och skaplynne mycket tilltalades av
detta dramas förkärlek för analys och reflexion, dess konstmässiga
retorik och psykologiskt resonerande metod för karaktärsteckningen.
En gallisk publik hade också sin speciella "hobby" i upplevelsen
av denna underbara dubbelkänsla av antik och samtid i ett, "där
man på en gång delade närvaron av Kom och Versailles", liksom
fransmännens kultiverade smak även kände sin högsta
tillfredsställelse av denna litterära konstruktion, som bestod däri, att exotiska
folkslag icke blott talade i enlighet med den högre franska
umgängestonen utan också i allmänhet uppträdde på ett sätt, som stod i full
överensstämmelse med societetskonvenansens fordringar.
Själva tillvaron och utbredningen av denna diktart hade sina givna
förutsättningar i de dåtida sociala och politiska förhållandena i
Frankrike: 1600-talets mäktiga nationalstat stod ju då i sin fulla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
