Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 8, december 1925 - Ellgar, Nath.: Pseudo-klassisk tragedi och borgerligt sorgespel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
496
NATH. ELLGAR
glans; adeln, hovet och de bildade klasserna hade ett bestämmande
inflytande på livets förhållanden i allmänhet och den stora massan
av folket trängdes undan — där den icke utsattes för rent förtryck.
Under sådana förhållanden hade det pseudo-klassiska dramat
givetvis sitt fulla berättigande i Frankrike, eftersom det tillfredsställde
just den publik, det var avsett för. Att särskilt de politiska
förhållandena haft sin stora betydelse framgår även därav, att det s. k.
borgerliga sorgespelets genombrott i Frankrike under Diderot kom
till stånd just genom upplysningstidens mera demokratiska tendenser.
Ehuru den franska vitterheten på sin tid var tongivande för så
gott som hela den europeiska litteraturen, fanns det emellertid ett
land, nämligen England, där åtminstone den fransk-klassiska
tragedien aldrig vann insteg. Där hade sedan gammalt /oZfc-diktningen
djupa rötter och denna hade endast tillfälligtvis undanträngts av det
Shakespearska dramat — vilket återigen var något helt annat än det
franska dramat. Från den folkdiktningens renässans i England —
som inletts med tidskriftslitteraturen och Richardsons familjeroman
och som på dramats område alstrat uppkomsten av en alldeles ny
dramatisk genre: det borgerliga dramat — från denna engelska
folkdiktning hämtade den begynnande kritiken mot pseudo-klassicismen
i Frankrike sina största och mäktigaste impulser. Detta borgerliga
sorgespel genomfördes visserligen definitivt i fransk litteratur först
av Diderot, men det hade dessförinnan visst inte saknats
oppositionsyttringar i Frankrike mot den gällande smaken. Denna
oppositionslitteratur hade först*tagit sig uttryck i saga och satir, men
även på dramats område hade t. ex. Voltaire vidtagit en del
reformer, influerade från engelskt, enkannerligen Shakespeariskt håll,
som inneburo en revision av den fransk-klassiska tragediens
ortodoxa program: han började sålunda införa fransmän som hjältar i
sina dramer, han höll mindre strängt på de tre enheterna och han
lät folket komma in på scenen o. s. v. Någon definitiv förnyelse
inedförde emellertid icke dessa voltairianska reformer, ty andan och
grundtonen är alltjämt densamma som i Corneille’s drama. — Ett
betydelsefullt uttryck fick det nyvaknade intresset för borgarnas liv
i fransmännen Mariavaux’ och Nivelle de la Chausseer "borgerliga
lustspel’\ vilka haft många och sentida eftersägare, — Verklig epok
bildar emellertid först Diderot} vars drama betecknar det avgörande
genombrottet på tragediens område. Inflytelserik i sin egenskap av
både kritiker och dramatisk författare kom Diderot att bliva den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
