Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1926 - Johansson, A.: Den ekonomiska och politiska omdaningen i Östersjöländerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vilket en historieskrivare sagt, att ”det är ett junkrarnas och
prästernas paradis, men ett helvete för den estniska och lettiska
bondeklassen”, d. v. s. för den infödda befolkningen.
De nu självständiga staterna vid kusten av Östersjön, Estland,
Lettland och Litauen med öarna Ösel, Moon och Dagö, utgjorde ett
begärligt stridsäpple för de angränsande staterna, Sverige, Polen,
Ryssland, Tyskland och Danmark. Tyskland, vars rovgiriga
riddarskap med augustinermunken Menhard i spetsen år 1186 ”upptäckte”
landet och ”för jungfru Marias räkning” erövrade och införlivade
det med romerska riket, var för splittrat av inre tvister för att i
dessa tider kunna göra sig gällande som stat. Men trots detta sutto
de tyska rovriddarna och munkarna så fast, att de skiftande
maktförhållandena för det mesta lämnade dem oberörda, sak samma om det
var polska, danska eller svenska kungar eller ryske tsaren, som
förde spiran över landet. Adeln och prästerskapet kommo alltid
tillrätta.
Trots krig, skiftande förhållanden och stridigheter mellan
junkrar och präster, förändrades ej de förtryckta esternas och letternas
förtvivlade läge till det bättre. Det blev blott med tiden sämre. De
bojor, med vilka de fjättrats vid trälslitet, blevo tyngre att bära,
och alla framtidsförhoppningar grusades. Junkrarna kunde ligga i
fejd med sina närmaste eller med hela världen, men alltid voro de
eniga, när det gällde att förtrycka och utsuga folket. Det fanns
ingen, som kunde förmena dem denna självtagna rätt. Vid alla
fredsslut, hur de i övrigt än utföllo, var det för den nya härskaren
som för adeln en klar sak, att folket skulle bibehållas i slaveri.
Fredssluten gällde ju politiska, ej sociala frågor.
Under det 17:de århundradet betraktades bonden som ett
arbetsdjur. Han hade ingen annan uppgift att fylla i samhället än att
utföra det tunga trälarbetet enligt anvisning av sin herre eller
dennes fogde. För sitt arbete erhöll bonden ej någon lön eller andel i
jordens avkastning. Han hade över huvud taget ingen rätt att äga
någonting. Han själv, med hela sin arbetskraft, tillhörde adelsherrens
egendom. Adeln kunde försälja, byta, skänka eller bortspela sina
mänskliga arbetsdjur, liksom sin övriga egendom. Bonden skilde sig
från de övriga arbetsdjuren endast därigenom, att han själv fick
sörja för sitt uppehälle. För detta ändamål var honom tilldelad ett
stycke byjord, som han jämte sin familj fick bruka på den tid han
ej behövde till dagsverke åt sin herre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
