Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1926 - Johansson, A.: Den ekonomiska och politiska omdaningen i Östersjöländerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den summa, som bönderna i Estland och Livland årligen erlade i
arrenden och räntor översteg 8 1/2 miljon rubel. Antalet bondegårdar
uppgick då till omkring 31,000 i Estland och 40,494 i Livland eller
sammanlagt 71,494. Folkmängden på landsbygden utgjorde år 1897
i Livland 908,744 och i Estland 346,841, tillsammans 1,255,585. Om
man beräknar för varje bondegård en familj på fem personer så
utgjorde den jordägande befolkningen 257,970 personer. Alltså steg
det obesuttna proletariatet vid samma tid till 897,615 och ha vi här
att söka orsaken till den stora efterfrågan på jord, som junkrarna
utnyttjade på sitt obarmhärtiga sätt.
Junkrarna försökte omlägga sin hushållning så, att de kunde
undvara så mycket arbetskraft som möjligt. Från England lånade de
icke blott ihåliga frihetsfraser, utan även fåraveln, i förhoppning
att fåren skulle bli en verklig guldgruva. Denna förhoppning slog
dock fel, och efter några misslyckade försök uppgavs fåraveln,
sedan talrika bondebyar uppätits, såsom fallet var i England.
De stora skattefria kronogodsen hade också några få adelsfamiljer
tagit i besittning, vilka under sig hade 25,000 obesuttna lantarbetare,
som levde i största nöd. Brännerier och brännvinsutskänkning voro
likaså monopoliserade för junkrarna.
Förutom arrende och räntor till junkrarna hade bönderna ännu
flera pålagor, såsom vägunderhåll, gästgiveri, med ända upp till 48
hästar, underhåll av lutherska kyrkan jämte präster och annan
betjäning, underhåll av folkskolor, avgifter för kommunalförvaltningen
och fattigvården, etapptjänst, som på senare åren blev så tung, att
samtliga byar måste ställa 10 hästar eller flera jämte karlar till
militärbefälets förfogande. Vartill kommo särskilda avgifter till
adelsklassen — alltså en extra skatt till förtryckarbandet! — och
dessutom till statskassan. Att bönderna dignade under dessa skatter
och pålagor — det togo förtryckarna och utsugarna ingen
hänsyn till.
Lantproletariatets lönevillkor voro genomusla, och förhållandena
voro enahanda för städernas arbetare. Den proletära reservarmén
bidrog till att bönderna kunde hållas under svältgränsen; arbetarna
voro oorganiserade. Junkrarna voro de härskande och bestämmande
i de baltiska provinserna såväl ekonomiskt som politiskt. Alla
ämbetsverk och institutioner voro förbehållna adeln. Ja, hela den
apparat ett kulturland äger, stod i dess tjänst, och därför kunde
denna klass behålla sin makt oinskränkt fram till revolutionen 1917.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
