Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1926 - Cederblad, Nils: Befolkningsfrågan i Sverige under äldre tider
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228
NILS CEDERBLAD
att den knappt räckte till att skydda det egna landet. Vid slutet
av storhetstiden bodde i det egentliga Sverige omkring ly^ miljon
invånare. Frihetstiden såg sin uppgift i att reparera skadan, att
såsom man gång på gång framhåller, "söka bot för Rikets
wan-makt’’, och rikets vanmakt berodde först och främst på folkbristen.
Befolkningspolitikens mål blev att på alla tänkbara sätt framalstra
och uppmuntra folkökning, ’’ty hvarest folkrikhet är, där hjelpa
ock alle näringsmedel sig sjelva", heter det i en akademisk
avhandling från år 1754.
Frihetstidens optimistiska tro på möjligheten av att genom
lagstiftning kunna åstadkomma nästan allt gällde även på det
befolkningspolitiska området. Det finns en hel rad med lagar och
förordningar, som gå ut på att realisera det befolkningspolitiska
programmet om största möjliga folkökning. Det verksammaste medlet
ansåg man ligga i lagstiftningen om hemmansklyvning och
nyodling, detta med allt skäl, ty vårt land var då en utpräglad
agrarstat, där drygt 80 procent av hela folkmängden levde av jordbruk
med binäringar. Möjligheten av att inom jordbruksnäringen kunna
bilda nya hem var den avgörande faktorn för giftermålsfrekvensens
storlek och påverkade därigenom i hög grad folktillväxten. Under
den karolinska tiden hade lagstiftningen om hemmansklyvning
behärskats av restriktiva idéer, vilka i en alltför långt driven
uppdelning av hemmanen såg en fara för uppkomsten av ett
jordbruksproletariat. Åskådningarna under frihetstiden inneburo ett bestämt
avståndstagande från denna pessimistiska åsikt. Bristen på
arbetskraft vore orsaken till att jordbruket råkat i lägervall; bönderna
hade för stora gårdar för att kunna sköta dem med det antal
tjänstehjon, som lagen tillät varje bonde att anställa. Det vore därför
skäl att främja hemmansklyvningen och få till stånd torp och
hemman, så att utmarkerna blevo uppodlade. Faran för att
hemmanen skulle bliva så små, att de ej födde en familj, vore ogrundad,
ty så snart detta inträffade, drevs folket över till andra
näringsgrenar. Ju längre hemmansklyvningen finge gå, desto mer folk och
därmed fler soldater att värna riket. Dessa idéer hade sina
starkaste förespråkare bland bondeståndet, som vid 1700-talets mitt tog
initiativet till ett riksdagsbeslut om en praktiskt taget obegränsad
frihet till klyvning av hemmanen. Hur nära de befolkningspolitiska
synpunkterna voro förknippade med denna lagstiftning, framgår av
en passus i 1747 års förordning: "I anseende till den brist, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
