Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 1926 - Wigforss, Eva: Kris och planmässighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26G EVA WIGFORSS
ning förse sig med guld istället för Sedlar, fruktade man, att
bankernas guldkassor skulle tömmas. Nu lyckades man rädda
guldreserverna, men till föga nytta, eftersom man inte kunde hindra
pappersvalutan att sjunka i värde. Denna politik kan ju förefalla
soan självmord av fruktan för döden, men det var den som
praktiserades överallt, och kanske den enda möjliga. Vad man däremot
kan säga med tämligen stor säkerhet är, att om man inte fortfarande
litat till en guldmyntfot, som faktiskt var upphävd, utan i högre grad
varit inriktad på att hålla uppe valutans värde genom lämpliga
medel t. ex. räntehöjning, inflationen förmodligen inte behövt taga
sådana proportioner som den gjorde. Den verkliga grunden till den
var, att ny köpkraft skapades t. ex. för att tillfredsställa
regeringarnas ökade behov. Den varumängd, som den ökade penningmängden
skulle bytas emo»t, ökades inte i samma mån. Den kanske i stället
minskades. Därtill kom lån till utlandet antingen direkt eller genom
spekulationer i sjunkande valutor eller genom affärer, som betaltes
med sådana så småningom värdelösa valutor.
I länder där penningförsämringen fortgått länge och ohejdat
såsom i Tyskland och Österrike kunde man inte utan främmande
krediter sätta en gräns för den. En myntxealisation blev enda
möjligheten. Man övergav den oerhört försämrade valutan, redde sig
kanske en tid med främmande mynt och fick sedan ett nytt, som man
försökte hålla stabilt. Men i allmänhet har man strävat efter en
återgång till guldmyntfoten med bibehållande av det gamla myntvärdet.
Inte ens där myntet är avsevärt försämrat har man velat uppge
hoppet att kunna höja dess värde, så att en sådan återgång till
guldmyntfoten blir möjlig. Detta betyder att man i sådana länder som
Frankrike och Italien ännu får reda sig med de osäkra
pappers-valutorna, såvida man inte vill pålägga sig en kraftig
deflations-palitik med alla de olyckor och orättvisor en deflation innebär. Till
och med hos oss och i England, där valutan närmade sig
förkrigs-värdet ganska snart, höjdes röster för en återgång vid lägre värde
på kronan och pundet, eftersom också en ganska måttlig deflation
innebar onödiga offer genom kreditåtstramning och depression för
näringslivet. Och i Amerika, praktislrt taget det enda land där
guldmyntfoten fanns kvar åtminstone formellt, hade guldet strömmat
in i sådan mängd från Europas krigförande länder, som voro i
större behov av varor än guld, att det sjunkit avsevärt i värde. I
realiteten hade man en fri valuta här också, eftersom guldets värde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
