Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 1926 - Severin, Frans: Arbetslöshet och arbetslön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
280 frans severin
andra faktorer än gränsproduktiviteten. Att denna feodaltidens
fördelning i det stora hela var ofördelaktigare för arbetarna eller
bönderna än den nutida fördelningen är en annan sak. Det viktiga
är, att de lagar, som bestämma fördelningen, icke äro några eviga
och oföränderliga naturlagar; de kunna ändras och upphävas. Att
fackföreningsrörelsen såväl som arbetsgivarorganisationerna,
företagsmonopolen samt statens sociallagstiftning och skattelagstiftning
innebära en betydande modifiering av frikonkurrensens utslag
förefaller höjt över varje diskussion.
Naturligtvis kan det inte förutsättas, att de nationalekonomiska
vetenskapsmännen, som just ha till uppgift att studera samhället,
skulle ha förbisett dessa framträdande faktorer i vårt sociala liv.
Men det förefaller, som skulle även nutida nationalekonomers
omdöme influeras av klassikernas uppfattning av arbetarklassen såsom
uteslutande medlet för samhällets välfärd men aldrig målet. På
grund av denna nedärvda föreställning betraktas varje förbättring
av arbetarklassens ställning med misstro. Höjda arbetslöner betyder
minskat sparande och följaktligen minskad kapitalbildning,
varigenom samhällets välstånd äventyras. Tankegångens andra sida är
uppenbarligen, att låga arbetslöner innebära ökat sparande, alltså
ökad kapitalbildning och följaktligen stegrat välstånd. Det vore
väl oriktigt att påstå, att man ordagrant framlägger denna bevisning.
Men man framhåller, att den på grund av de höga arbetslönerna
minskade kapitalbildningen måste reducera antalet givande
arbetstillfällen och sålunda åter nedbringa lönerna. I varje fall synes
tankegångens logiska konklusion vara, att ju lägre arbetslönerna
kunna hållas, ju högre är det samhälleliga välståndet. Denna
bevisnings släktskap med den engelska prästen Townsends mera robusta
yttrande, att ’’summan av mänsklig lycka blir betydligt ökad
därigenom att det finnes så många fattiga, som kunna utföra det
simplare och smutsigare arbetet, varigenom de finare (delicats) bli
besparade arbetets släp" förefaller omisskännelig. Även om man icke
brutalt förklarar högre löner ’’ha tendensen att förstöra harmonin
och skönheten, symmetrin och ordningen i det system Gud och
naturen upprättat i världen", såsom Townsend förklarade beträffande
fattigvården (the Poor Law) i ITOO-talets England, så innesluter
uppfattningen dock samma tanke som Townsend uttryckte med or-
Anfört efter Karl Marx: Das Kapital, Hamburg 1922, sid. 612.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
