Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, 1926 - Hansson, Sigfrid: Svensk fackföreningsrörelse och socialism på 1880-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK FACKFÖRENINGSRÖBELSE OCH SOCIALISM PÅ 1880-TALET 413
de nog en gång själva få uppskära". Den citerade tidningen gjorde
vidare gällande att för allt vad som rörde högre arbetslöner, normal
arbetsdag, högre betalning för övertidsarbete och överhuvud det
enskilda förhållandet mellan arbetare och arbetsgivare, voroi
’lyckade och omfattande strejker det oundvikliga villkoret/’ För
hopsamlande av medel till strejkers bekostande, för överenskommelser
i avseende på deras ledning och i avseende på in- eller utländska
strejkbrj^tares förhindrande, borde därför fackföreningarna och i
synnerhet centralkommittén i främsta rummet arbeta,, menade
tidningen.
Effekten blev en annan än Fäderneslandet hade beräknat.
Varningen till fackföreningarna att icke låta sig representeras av
socialister i centralkommittén fick till följd, berättade Social-Demokraten,
att de av Fäderneslandet utpekade fackföreningarna icke blott sände
de förutvarande ombuden tillbaka utan valde så många nya, som de
enligt stadgarna hade rätt till. Flera av de fackföreningar, soan
förut varit representerade av ’’moderata" ombud, valde "radikala".
I Socialdemokratiska föreningen uppställdes den 29 november 1885
diskussionsämnet "Fäderneslandet och socialismen" med
tunnbindaren J. M. Engström som inledare. Enligt hans mening hade
Fäderneslandet blivit ’ ’en salongstidning i den meningen att det i
likhet med vad som vanligen sker i salongerna söker motverka
arbetarrörelsen." Detta hade särskilt framgått av det "program" som
tidningen rekommenderat fackföreningarna, enligt vilket deras
verksamhet "skulle inskränka sig till att å ena sidan förbereda och
underhålla storartade strejker, å andra sidan att utarbeta lagförslag
till riksdagen", men detta vore, förklarade Engström ett bedrägligt
program. ’ ’De stora strejkerna skulle förr eller senare spränga
fackföreningarna, vilkas strävanden därför tvärtom borde gå ut på att
förhindra alla strejker genom fast sa-mmanslutning och känsla av
gemensamhet. Utarbetandet av lagförslag bleve ett onyttigt arbete,
då riksdagsmännen icke skulle fästa något avseende vid arbetarnas
önskningar. Fäderneslandets program skulle därför å ena sidan leda
till fackföreningarnas självförintelse och å andra sidan ådraga
arbetarrörelsen allmänt åtlöje".
Nu efteråt kan man ju mycket väl kosta på sig ett erkännande av
att Fäderneslandet såg riktigare på fackföreningamas uppgift än
Engström, åtminstone ifråga om strejkvapnets anlitande.
Säkert är emellertid, att Fäderneslandet framkallade en ganska
kraftig opposition ute i fackföreningarna. Ett offentligt möte
anordnades också av Socialdemokratiska föreningen, vid vilket August
Palm var huvudtalare. De liberala saknade ingalunda förespråkare
vid detta möte. Bland andra uppträdde Ångköks-Olle och
förklarade, att de engelska fackföreningarna hade kunnat uträtta mycket
just därför, att socialismen icke fått göra sig gällande bland dem.
Socialismen spelade i våra fackföreningar endast rollen av ett
tvist-e-frö, förklarade han, och borde därför bannlysas ur dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
