Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, 1926 - Hansson, Sigfrid: Svensk fackföreningsrörelse och socialism på 1880-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
416 SIGFRID HANSSON
detta krav icke borde lia väckt betänkligheter bland dem som hyste
liberala åsikter, eftersom det ju var ett gammalt liberalt krav. Ej
heller hade i fackföreningsprogrammet upptagits det
socialdemokratiska programmets krav på särskild skyddslagstiftning för kvinnliga
och minderåriga arbetare, vilket knappa.st kan ha berott på ett
förbiseende. Antagligen hade det befunnits vara mindre
acceptabelt för den gamla skolan, som man ändå nödgades taga en viss
hänsyn till.
Striden mellan liberalerna och socialdemokraterna gällde
framförallt en i programförslaget upptagen punkt av följande lydelse:
’’Statsverkstäder på skilda arter och i tillräckligt stor skala för
att kunna mottaga alla välfrejdade arbetslösa personer och utan
inskränkning på deras medborgerliga rättigheter bereda dem en
inkomst, som motsvarar det nödvändiga levnadsbehovef. Här tyckte
de liberala, att den socialistiska bockfoten stack fram alltför
tydligt. Sven Linge stämplade kravet på statsverkstäder som
reaktionärt och befarade, att det skulle, om det överhuvud taget kunde
förverkligas, leda till en ur både samhällets och arbetarnas
synpunkt farlig byråkratisering av arbetet. Arbetarna skulle bli
’’statens slavar", om staten slog sig på produktiv verksamhet.
Framförallt var denna tanke stridande mot den liberala principen om
oinskränkt näringsfrihet. Statsverkstäderna skulle, framhöll en
talare, "kunna bliva menliga för den fria tävlan", men statens
ingripande i syfte att tillförsäkra medborgarna arbete kunde också
komma att verka "demoraliserande och skapa lättingar". Man
kunde icke förstå "hur ett socialistiskt samhälle skulle kunna äga
bestånd, då var och en skulle hava lika fullt upp med mat och
kläder; då försvann den sporre, som nu driver oss framåt".
Ifrågavarande punkt blev ej heller antagen av centralkommittén.
Till och med Hjalmar Branting hade i tidningen Tiden framhållit,
att den skulle komma att verka splittrande genom att
fackföreningarna utdreve från sig alla icke socialistiska element, om de
trädde in för densamma.
Den av programkommittén föreslagna ingressen stötte även på
starkt motstånd. Det var särskilt uttrycket "att arbetsvinsten bör
tillfalla dem som ai^beta" samt uttalandet, att fackföreningarna
skulle "söka att skydda arbetarna mot arbetsgivarnas förtryck och
despotism", som väckte betänkligheter. Det förstnämnda hade
tydligen hämtats ur det socialdemokratiska programmet, där det hette,
att "arbetet är källan till all rikedom och kultur, och hela vinsten
därav bör sålunda tillfalla dem som arbeta’’. Skräddaren S. Laurent
föreslog, att ingressen skulle erhålla följande lydelse: ’ ’Stockholms
fackföreningar vilja göra till sin uppgift att genom enig samverkan
och ömsesidigt bistånd höja det svenska arbetarståndet i
ekonomiskt, socialt och politiskt hänseende^, därigenom att de förskaffa
sina medlemmar en nu saknad medbestänm^nderätt vid avtalet om
arbetslöner och arbetsvillkor och sålunda åstädkomma en rättvisare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
