Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, 1926 - Linder, Erik: Ett rudiment i svensk näringslagstiftning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT RUDIMENT I SVENSK NÄKTNGSLAGSTIFTNING 431
förmögenheten och intresset för kapitalinvestermg i griivlianteringen
ej är så fördelat i landet, att samhället är nödgat att privilegiera
jordägarna för att trygga kapitaltillförseln till näringsgrenen ifråga.
Även oim, såsom tidigare i förbigående framhävts, ej synes möjligt
att motivera andelsrättens bibehållande med mindre den tillägges ett
särskilt nationalekonomiskt ändamål, torde ändock vara skäl att
något beröra den invändning som går iit på att rätten till
jordägareandel bör betraktas som vederlag för intrång och skada utöver den
ersättning, som tillkommer jordägaren enligt gruvlagens särskilda
bestämmelser härom. Dessa sistnämnda stadganden giva dock
knappast rum för en sådan argumentering. Kan nämligen jordägaren
oj överenskomma med gruvägaren oan ersättningens storlek eller är
han ej nöjd med den vid värderingen biträdande
förrättningsmannens eller gode männens beslut, står det honom alltid öppet att
hävda sin rätt inför domstol. Ser man åter i jordägarens andelsrätt
ett medel att bättre än enbart genom gruvstadgans
ersättningsbestämmelser avväga gottgörelsen för intrång och skada, förbises
tydligen, att andelsrättens ekonomiska värde icke står i något som
helst förhållande till jordägarens olägenheter av gruvdriften.
Gällande former för ersättningens fastställande öppna däremot
möjlighet att på ett för rättvisan fullt betryggande sätt ställa
gottgörelsen i ett direkt förhållande till skadans och intrångets storlek.
Vår slutsats måste då bli den, att det icke är möjligt att ge skäl för
bibehållandet av den enskilda jordägarens andelsrätt såsom ett
självständigt rättsinstitut sidoordnat med hans rätt till ersättning
för mark samt intrång och skada, om icke med dispositionsrätten
av malmtillgångarna vore förenat ett särskilt från äganderätten till
]n arken skilt syfte.
Liksom den enskilde äger även staten i egenskap av jordägare
rätt till andel i gruva å kronojord, som ej innehaves under ständig
besittningsrätt eller är anslagen till boställe, i vilka fall åbon eller
boställsinnehavaren åtnjuter nämnda rätt. Men statens rätt lär
aldrig ha kunnat motiveras på samma sätt som den enskildes. Det
vore naturligtvis absurt att tänka sig, att samhället självt skulle
behöva tillskriva sig privilegier för att uppmuntra sin initiativkraft
på bergshanteringens område. Snarare synes statens andelsrätt
kunna återföras på bergsregalet, av vilket numera endast kvarstår
ett med gruvor på kronojord förknippat fiskaliskt intresse.
Huruvida den statliga andelsi^ätten bör bibehållas eller ersättas med ett
rättsinstitut, som tillika mera direkt tillgodoser samhällets
ursprungliga förfoganderätt till oupptäckta fyndigheter på enskild mark är
en fråga, som här ej skall upptagas till diskussion.
Avsikten har endast varit att söka uppvisa, att den enskilda
andelsrätten saknar varje nationalekonomisk betydelse, att den är
onödig som garanti för en skälig gottgörelse åt jordägaren och att den
därför bör avskaffas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
