Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 1927 - Qvidamsson, Qvidam: Strindberg i Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRINDBEKG I FBANKKIKE
181
oro, ett spejande, som jag ej kände igen. När jag vände blickarna
åt ett håll, genast tittade Strindberg även dit."
Brevet med inneliggande gåva ryckte tydligen upp Strindberg.
Man gick till Closerie des Lilas, och vid en absint kom han snart i
bättre humör, blev vänlig, nästan munter.
Av värden på Hotel Orfila, gubben Ginquet, har Wrangel
sedermera fått veta, att Strindberg under de vintermånader, han bodde
där, aldrig eldade i Spiseln. När man skulle göra rent i rummet
efter hans flyttning, fann man i Spiseln ett flertal döda sparvar,
som nedfallit genom skorstenspipan och sannolikt åstadkommit de
egendomliga ljud, som Strindberg, enligt Ginquets påstående, antog
komma från "des revenants qui hantaient la maison" (spöken som
hemsökte huset).
Härom kan man ju läsa åtskilligt i "Inferno", detta
fruktansvärda dokument om en stor andes djävulska kamp med mörka
makter i sitt inre. "Inferno" och "Legender" äro Strindbergs
slutuppgörelse med Paris, den stad, som först av alla skänkte honom en vida
omkring lysande seger och som i samma nu störtade honom ned i
en nattsvart avgrund. De sista tryckta ord, han nedskrivit i detta
sina ockulta förvillelsers hem, äro en önskan om att åter få skåda
Alperna, närmare bestämt Dent du Midi i kantonen Wallis. "Jag
älskar detta berg mer än de andra Alperna — skriver han — utan att
kunna förklara varför. Kanske att det är hågkomsten av min
vistelse vid Genèvesjön, där jag skrev "Utopier i verkligheten", och
av landskapen där, som ’påminde’ mig om himmelen. Där har jag
levat de skönaste stunder i mitt liv, där har jag älskat! Älskat
hustru, barn, mänskligheten, världsalltet, Gud! ’Jag lyfter mina
händer upp till Guds berg och hus’!"
Det dystra Hotel Orfila utbytte Strindberg mot ett ännu
ohyggligare litet hotell i närheten av Jardin des Plantés. Därifrån flydde
han — jagad av furier, grubblande över Jobs bok och Swedenborg,
själv på allvar rädd för att mista sitt förstånd — till vänner i
Dieppe. Och därifrån gick färden snart hem till Sverge. Han skulle
aldrig mera återse Frankrike. Ett nytt liv väntade honom. Det lilla
vänliga Lund gav honom det pånyttfödelsens bad, som han behövde.
Där återfann han vid fyllda 50 år diktarglädjen, där inbröt den
sena upprättelsens och de stora segrarnas tid, markerad av
mästerverk som "Gustav Vasa", "Till Damaskus", "Dödsdansen",
"Påsk", "Stora landsvägen".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
