Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1927 - Montelin, Hjalmar: Rättsstat eller förmyndarstat?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RÄTTSSTAT ELLER FÖRMYNDARSTAT
350
Det är i bästa fall idealet av vad tyskarna kalla eine beseelte
Ge-sellschaft, som här hägrar, en slags högre enhet i Hegelsk stil av
Gemeinschaft und Gesellschaft.
Utan att förringa den inre friheten, som är ett värde av
obestridligt hög valör, särskilt då ingen annan frihet står till bud«,
kan man dock tryggt säga, att kulturstatens frihetsproblem
fortfarande tål en omprövning. Vid en sådan gäller det att taga fasta
på den drivande kraften i det sista seklets samhällsutveckling. Och
man torde nog inte taga fel, om man finner denna drivande kraft
i rätt färdighetskravet. Rättfärdighet är både demokratins och,
omsider även i öppen aktion, religionens och kyrkans lösenord. Men
om något är svårt, är det just att fixera en entydig mening i
detta ofta ytterst lättvindigt behandlade ord. Det får rymma så
mycket olika saker. Det är också detta konfysa populära
rätt-färdighetsbegrepp man måste gå till storms mot, om någon reda
skall kunna vinnas. Så gör t. ex. professor V. Lundstedt i sin
skrift "Vägen till fred" (liksom i sitt större arbete "Superstition
or rationality in action for peace" och annorstädes) resolut upp
räkningen med allt tal om rättfärdighet som måttstock på den
riktiga rätten, i det han stämplar det som en lika allmänt gängse
som falsk uppfattning, att nya lagar borde stiftas på
orättfärdighetens" eller på en därmed jämförlig bas, såsom "skälighetens",
’ ’billighetens’’ och ’ ’rättvisans’’.
Välmeningen i dessa normer står inte i någon som helst
proportion till deras användbarhet för det avsedda ändamålet. De
äro, kan man gott med Lundstedt säga, "oförnuftiga" i detta
sammanhang. Detta omdöme gäller sålunda även följande
definitionsförsök i kristligt-social anda, som man återfinner i ett intressant
och orienterande arbete av Sam Thysell i Förbundets för kristet
samhällsliv skriftserie, betitlat "Jesu evangelium och samhället".
— "De rättsordningar", heter det där, "som harmoniera med och
befrämja ett broderligt samliv i inbördes tjänst, kunna kallas för
rättfärdiga, de som stå hindrande i vägen härför, äro
orättfärdiga." Formuleringen må vara intressant som ett försök till
principiell klarhet — för den som har något sinne för valörer,
erbjuder den emellertid en utomordentligt typisk sammanblandning av
barmhärtighet, medlidande etc, humanitet med ett ord, och vad
som skulle kunna kallas rättfärdighet. Broderskap kan inte gärna
framtvingas genom straffhot, på sin höjd handlingar, som dock
sakna sedligt för att inte tala om religiöst värde. (Boken bär i
övrigt en viss prägel av självbesinning. Bland de specialfrågor,
som icke behandlas, finner man även nykterhets- resp.
förbudsfrågan.)
Det skulle alltså inte stå någon annan väg till principiell lösning
öppen än att helt stryka rättfärdighetskraven som normerande för
lagstiftningen. Den danske läkaren Severin Christensen, författare
till den även på svenska utkomna boken "Rättsstaten" är inte fullt
så pessimistisk. Även han utgår visserligen från en skarp vidräk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
