Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1927 - Montelin, Hjalmar: Rättsstat eller förmyndarstat?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
362
HJALMAR MONTELIN
är karl för sin hatt — under det att den å andra sidan har att
genom ett hela samhället omfattande förmynderskap söka
fram-skapa ett synnerligen komplicerat "högsta gott" under namn av
samhällsnyttan.
Christensen säger (s. 77): "Till välfärdsprincipen ställa sig
rättsmoralens (vederlagsprincipens) regler således på följande sätt:
de kunna icke strida mot det som kallas välfärd, emedan de taga
sikte på allmänmänskliga intressen, vilka just höra till
betingelserna för mänsklig välfärd; på detta begränsade område kunna de
framträda med obetingad säkerhet och myndighet och i form av
allmänna objektiva normer, alldenstund de grunda sig på vissheten
om, huru dessa intressen skola vårdas."
Prof. Lundstedt åter framhåller (s. 131 i Superstition or
ra-tionality etc.) : "Within the limits of a proper regard for
’common transactions’, public welfare in a community inspired of
humane demands, it is true that the views of equity and justness
should be taken into consideration. But in the provinces of the
Law of Torts and the Law of Contract there must, in the nature
of things, be extremely little room för any consideration of such
points of view."
Här finns sålunda inom vissa gränser rum för såväl
rättfärdighets- som humanitetskrav, dock endast i den mån de kunna anses
motsvara statsnyttans fordringar. Vad Lundstedt här främst
vänder sig mot är synbarligen humanitetskraven, vilka dominera
det odifferentierade rättfärdighetsbegrepp han anknyter till. Detta
senare gör det emellertid svårt att avgöra om eller i vad mån
statsnyttan avser att influera även på vederlagsprincipen. Att
döma av en del mycket intressanta uttalanden i omedelbar
anslutning till det nyss anförda torde detta emellertid icke vara fallet.
Vad straffrätten och obligationsrätten angår tar man i varje fall
å båda hållen bestämt avstånd från de humanitetsbemängda
rätt-färdighetsidéerna. Motiveringarna äro dock olika, i det man å
ena sidan utgår från den enskildes krav på kompensation för lidna
förluster, och å den andra från statens uppgift att hävda ett
sam-hällsnyttigt regelsystem för samlevnaden. Att resultaten trots detta
konvergera beror på att de verkande krafter det gäller att hålla
vid makt i båda fallen äro desamma. Christensens framställning
av straffrätten i belysning av vederlagsprincipen är, om också
mycket knapphändig, synnerligen intressant, inte minst i det märkliga
påpekandet, att den förorättade parten fullständigt kommit att
ställas i skuggan för de faderliga omsorgerna om den stackars
förbrytaren. Straffet har alltmer tenderat att lösryckas från
sambandet med den brottsliga handlingen för att träda i tjänst hos
ett humant och pedagogiskt men därmed också fullständigt
godtyckligt förmynderskap.
Man måste nämligen säga sig, att det överstiger mänsklig
förmåga att i varje särskilt fall dekretera vad som verkligen tjänar
det helas sanna välfärd, och detta även om samhället som helhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
