Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, 1927 - Lindström, Rickard: Demokrati och ledarskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEMOKRATI OCH LEDARSKAP
391
Redan förut har hävdats, att betingelserna för ledarskapet måste
vara andra inom demokratin än inom den gamla överhetsstaten. De
absoluta satsernas tid är förbi för socialdemokratin. Den är
tvungen att räkna med en betydligt mera komplicerad värld. Den
förut citerade Curt Geyer spikar med kraftiga slag följande tes:
"Den politiske ledaren kan icke vara någon relativist.’’ Detta
skulle vara förutsättningen för massornas förtroende. Må vara att
den politiske ledaren icke kan vara någon relativist — i varje fall
måste han vara det. Försöker han fånga efterkrigstidens problem
i några enkla absolut formade slagord är han dömd att
misslyckas. Han blir ansedd som en okunnig och omdömeslös
Pratmakare och skjutes åt sidan som icke användbar. Den som försökte
något dylikt skulle genom blotta försöket uppenbara, att hans
intellektuella kvalifikationer icke räcka till för politiska
ledaruppgifter i nutiden. Att den självsäkre herrn, som tror sig genom
enkla patent kunna lösa alla problemen, icke är dagens man visas
bäst därigenom, att han icke förekommer i ansvarig ställning i de
västeuropeiska kulturdemokratierna.
Detta förhållande uttryckes i levande livet därigenom, att
demokratins ledning knappast någonstädes numera koncentreras i en
enda mans hand. Kravet på hänsyn till tillvarons relativitet har
nästan automatiskt förverkligat sig i den kollektiva ledningen. En
krets av män — icke en man — utövar i regel numera
ledarfunktionerna. En enda kan icke överblicka hela fältet: den moderna
staten representerar allt för mycket och den har tagit hand om
alltför mycket för att en skulle kunna på egen hand inrikta den
eller ett parti, som positivt deltager i dess styrelse. Även om det
funnes en nominell ledare blir dock denne mycket beroende av
sakkunniga och rådgivare. Därigenom kommer han de facto själv
under en slags ledning.
Den svenska socialdemokratin har ända sedan det demokratiska
genombrottet 1918 i sin spets haft en ledning, som i utpräglat hög
grad representerat ett samspel av flera viljor. Intill sin död var
Hjalmar Branting den dominerande figuren, men hans ledarskap
influerades vid utövandet utomordentligt starkt av kretsen omkring
honom. Nu saknas Brantings vördnadsbjudande och
sammanhållande kraft, men de personliga komponenterna i partiledningen,
framför allt de eggande krafterna, äro väsentligen desamma som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
