Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 8, 1927 - Arvidson, Stellan: Gunnar Gunnarsson och nordens enhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUNNAR GUNNARSSON OCH NORDENS ENHET 491
hans verksamhet för nordisk enhet varit mest känd och
omdebatterad. I Sverge är hans verksamhet på detta område tämligen okänd.
Av de tal, som nu under den gemensamma titeln "Det nordiske rige"
utkommit på det gyldendalska förlaget.1 har endast ett hållits i
Sverge. Men detta tal är i stället ett konstnärligt mästerverk. Jag
glömmer aldrig den dagen, då Gunnarsson på Akademiska föreningen
i Lund höll sitt storslagna — och i viss mån djärva — anförande
om "Den gode kamp". Det var den 4 december förra året. Lund
firade minnet av den 4 december 250 år tidigare, då danskar och
svenskar utkämpade slaget vid Lund. Av någon underlig anledning
hade den officiella högtidligheten, vid vilken kungen var närvarande,
fått karaktären av en militär segerfest — alldeles emot traditionen,
ty vid 200-årsfesten 1876 hade minnet firats i försoningens anda: det
av danskar och svenskar i gemenskap vid detta tillfälle resta
minnesmärket över slaget vittnar ännu därom. Emellertid hade de
radikala studentföreningarna — D. Y. G. och Clarté — beslutat att
fira minnet på traditionellt vis: minnesfesten ägde rum å
Akademiska föreningen vid samma klockslag som de militära
högtidligheterna pågingo i domkyrkan(!), och huvudtalet hölls av Gunnar
Gunnarsson. Det låg en egendomlig högtidlig stämning över den
stora salen denna kulna vinterförmiddag, och Gunnarssons manligt
fasta ord hade något av nordisk vinterstämning över sig. Han hade
här ett osökt tillfälle att tala om freden i norden. Det är ju
självklart, hävdade han, att ingen man i norden önskar en återupprepnmg
av något sådant som den 4 dec. 1676. Och kunde man bygga på
känslostämningar, är ingen fara för handen. Men en känsla är endast en
känsla, och de faktorer, som avgöra staternas öden, äro mäktigarc
än stundens känslor. Nästa stora krig — som ju måste komma —
kan få sådan karaktär, att nordens stater komma att dragas in och
då måhända på var sin sida. Så kommer ånyo nordiskt broderblod
att flyta. Den mentalitet, som tog sig uttryck i
domkyrkohögtidligheterna, vittnar för övrigt inte om någon ljusare framtid.
Men ett nordiskt inbördeskrig måste förhindras. Gunnarsson ser
endast ett säkert medel härför: en nordisk statsenhet. Han har
givetvis rätt: något annat ofelbart medel gives inte. Att det sista
och avgörande ordet i frågan om nordens enhet därmed inte är sagt,
är en annan sak.
En nordisk enhetsstat! De flesta rycka väl på axlarna åt
projektet. Men våra axlar äro inte avsedda för detta ändamål. De
skola bära bördor. Problemet är alltför viktigt för att lättjefullt bli
skjutet åt sidan. Bärande invändningar saknas i alla fall förvisso
inte.
Vi ha förut prövat unioner i norden. Det största försöket gjordes
redan under medeltiden — av drottning Margareta. Kalmarunionen
blev ett fiasko, och unionen Sverge—Norge av 1814 gick samma väg.
1 Gunnar Gunnarsson, Det nordiske rige, Gyldendalske Boghandel 1927.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
