Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 8, 1927 - Arvidson, Stellan: Gunnar Gunnarsson och nordens enhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
492
STELLAX ARVIDSON
Men dessa unioner, och alla andra, som prövats, hade, menar
Gunnarsson, ett fel: de voro inga unioner. De voro ingångna tack vare
det ena landets militära överlägsenhet, de stodo på ofrihetens grund.
Men på de yttersta av dessa dagar ha förutsättningarna för en
verklig union skapats: alla nordens stater äro oavhängiga och fria,
och kunna på jämlikhetens grund mötas till frivilligt samarbete.
Norge har haft sitt 1905, Finland och Island sitt 1918. Danmark har
återfått Sönderjylland. För första gången i historien föreligga
möjligheterna för en verklig union. Det utrikespolitiska läget är också,
menar Gunnarsson, exeptionellt gynnsamt. De två makter, som
kunde tänkas vilja motarbeta en nordisk samling, Tyskland och
Ryssland, äro för tillfället ur spelet. Men vi ha inte lång tid på oss. Om
tio år är allt måhända för sent.
Gunnarsson tänker sig "folkestaten Norden" som ett statsförbund
av fria republiker på folklig grund. Tanken är på intet vis absurd.
Det största hindret är faktiskt de tre tronerna, men de äro rudiment
från feodaltiden, som vi ju i alla fall snarast måste göra oss av med.
Monarkien är i samtliga nordiska stater endast en död form, som
inte längre har något säkert stöd i någon samhällsklass och som
under alla förhållanden inte får hindra det levande livet. Och så ha
vi den särnationella hydran att räkna med. Dess makt får inte
underskattas. Men faktum torde vara, att kapitalintressena, i den
mån de äro inhemska, ha allt att vinna på en nordisk
sammanslutning, och stridande mot den s. k. "nationella" mentaliteten är den
nordiska enheten alldeles inte. Detta senare kommer kanske hela
planen att skorra misstänkt i en socialists öra. Till detta
återkommer jag strax.
Den ekonomiska isolering, vari de nordiska staterna nu leva i
förhållande till varandra, är givetvis ett svaghetstecken och vittnar
inte om någon nordisk enhetskraft. Ingen av staterna, anser
Gunnarsson, har något intresse av att detta tillstånd fortfar. Ett enkelt
krav är alla tullgränsers upphävande inom norden. Men detta är
endast det första steget. Vi böra kunna komma vida längre fram
mot målet: en sund ekonomisk enhet. Det nuvarande tillståndet
är absurt. Gunnarsson argumenterar på följande sätt:
Det existerar för tillfället ingen nordisk ekonomisk förståelse. Vi
ha tullgränser mellan alla de nordiska länderna, till och med mellan
Danmark och Island. Norge håller — med krigets sädesbrist för
ögonen — på att upparbeta ett oräntabelt lantbruk, som måste
stödjas med tull oeh understöd och alltså snyltar på landets
naturliga ekonomiska liv. Danmarks lantbruk är samtidigt anlagt på
export, huvudsakligen till England, något som knappast kan undgå
att skapa ett beroende av detta land. Sunda förnuftet häri ligger
inte i öppen dag. Och likadant är det på alla områden. Hur är
det med pappersfabrikationen? Förser den norden, innan den
tänker på export? Införa vi inte utländskt papper? Varifrån får
Danmark sin konstgödning? Var avsätter Sverge sitt stål? Varior
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
