Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 8, 1927 - Ellgar, Nat: Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
:m
NAT ELLGAR
konst förbi. Men ingen kan bestrida, att den passar till miljön och
till ämnet. Det både rörande och ohyggliga skådespelet hade intet
förlorat i intensiv skärpa och skakande realism. Spelet hade väl
nu fått en konstnärligare avslipning på alla händer. Det är en
alldeles riktig tendens att jämna ut det alltför monomana hos
Strindberg. Där finns tillräckligt starka effekter kvar för att göra
författaren all rättvisa.
Av regin finnes som bekant icke mycket att göra i detta
skådespel. Användningen av en enkel draperianordning för att antyda
något av den klassiska tragedins tidlösa allmängiltighet — såsom
man här gjort — träffar nog det rätta. Den vardagliga tonen,
frånvaron av all bravurmässighet, troheten mot diktarordet, den
verkliga inlevelsen i dramats anda — allt var för övrigt som det skulle
vara.
#
Strindbergs "Påsk" påminner i ett avseende om — Beethovens
Eroica-symfoni. Med uteslutande av all jämförelse i övrigt mellan
två så ojämförliga storverk, förekommer det emellertid i båda, att
ett crescendo — för att tala på musik-språket — utmynnar i piano
(-diminuendo), icke i forte. Strindberg tillämpar detta dramatiskt
så, att han driver den sceniska situationen till sin spets för att vid
knalleffekten upplösa den i en försonande och harmonisk avveckling.
Så misstankes Eleonora för att ha stulit en blomma, men det visar
sig, att hon ärligt betalat den och allt ställs till rätta. Lindqvist
blir som skuggbild mot tapeten ett hotande, hiskligt spöke men är,
sedan han väl kommit in i rummet, den mänskligaste och
hyggligaste bland fordringsägare.. . Kristina ser ut att vilja bedraga
sin fästman med hans värsta fiende men har endast deltagit i en
oskyldig förlovningsfest, som är alldeles särskilt ägnad att skingra
misstankarna o. s. v.
Den pinande, kvalmiga sjukrums-stillheten och de hastiga
stäm-iiingsomkastningarna ge en beklämmande atmosfär av
mass-ångest-psykos hos samtliga osälla andar på denna Strindbergska
privatklinik för rekonvalescenter. Det ger också en skrämmande inblick
i, hur det tog sig ut i författarens eget inre. Under det kvalfulla,
tröstlösa lamenterandet om skuld och straff förnimmer man det stora
sjuka Strindbergska hjärtats egna flämtande slag.
För de flesta kändes det väl som ett vilsamt avbrott i träningen
för den syntetiska, formala m. m. teatern att återse det stora
slagnumret från naturalismens klang- och jubeldagar: Fröken Julie.
Stycket anses otvivelaktigt på många håll för omodernt, men
alldeles utspelat kan man icke påstå, att det är. När det nu åter gavs,
med samma rollbesättning och dekorationer som på Strindbergs tid,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
