Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 1928 - Svanberg, Victor: Ett lyriskt år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT LYRISKT AK ’29
poetiska invigning av Österling och det möter ej heller svårighet
att . leda den apostoliska successionen tillbaka till Karlfeldt. Det
är tre generationer av närbesläktade hembygdsdiktare, vilket ej
hindrar, att den yngste i raden har sitt eget sätt att känna och tala.
Hans landsbygd verkar mer genuin än Österlings och dock är den
mindre massiv än Karlfeldts. Han går, tycks det, bokstavligen
omkring hemma hos sin mor i ett skånskt fiskläge. Osökt, utan
ansträngning manar han fram en fettdrypande Mårtensmässa, en
svettdrypande ’’Slå katten ur tunnan’’. Det är utsökt stilleben.
Men det är idel skåderätter. Själv går skalden omkring där
mediterande, passiv. Utom när han berättar om sin barndoms
päronstölder, är han jämt utanför och ovanför sina fäders lilla värld.
Han har ej maka där, ej hus där, ej arbete där, ej tro där,
bekänner han i "Poetens julstök". Jag undrar, om ej just denna
öppna försakelse ger hans poesi dess säregna charm. I varje fall
för mig, som är övertygad, att lantidyllen ingenstädes finns, är det
välgörande att träffa en idylliker, som åtminstone ärligt vidgår, att
han inte äger idyllen. Ärligheten, renligheten präglar också
stilen. "Ljusstöpningen" griper mig i all sin enkelhet mer än
Karlfeldts praktbrodyr över samma mönster. Modern stöpte ljus förr:
Bedrövad började hon nästa stöp.
Det var som hade handen lyfts med möda,
och lågt hon talte, medan talgen dröp:
Nu gjuter jag ett grenljus för de döda,
som här i huset haft sitt trygga hem
och sörjt de släkten som gått före dem.
Levande ord ha spirat ur en död sed.
För att rätt inse, hur artificiell, hur skör Karlfeldtsskolans
lantlivsidyll är, skall man läsa diktare, som inte vandra omkring till
söndags och botanisera minnen på landsbygden, utan som ha sitt
vardagssläp ute på gränsen mellan kulturen och vildmarken.
Det är Dan Andersson och hans fränder, som först slogo hål på
idyllen. Paul Lundh, som i år givit ut Hjärtat och marken, är en
av dem. Läs hans "Visa på nyår", en flottares konstlösa hej, och
ni skall förstå vad som skiljer honom från de överlitterära
lösker-karlssångama. Visst kan Lundh också han snobba med onödiga
dialektord, som på Karlfeldtsmanér förklaras i noter, visst älskar
han hedblomster lite oresonligt, visst är timmerstugan det bästa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
