Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 1928 - Svanberg, Victor: Ett lyriskt år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KTT LYRISKT AR 33
ralismen, som nu på allvar tages upp. Arbetare komma från skilda
håll. Där var som förtrupp proletärlyrikerna, här som i andra
avseenden föregångsmän. Där är sedan en falang, som gräver djupt
men långsamt; dit hör just Erik Blomberg, och väl ännu en eller
annan filosoferande uppsaliensare. Karin Boye, som i år fyllt en
diktbok, Härdarna, med förandligad erotik, dragés även åt det
hållet. Så urskiljer man en annan typ, representerad av några unga
lundensare. Så vitt jag förstår, är det de, som hittills hunnit längst,
och jag skall antyda varför.
Den nya idealismen måste bli social. Annars rinner den ut i
sanden. Det är ju så, att den vill förnya tron på värden, som motstå
förgängelsen. Dessa värden kan den ej placera utanför världen,
såsom äldre filosofi och religion gjorde, ej heller kan den placera
dem i naturen som naturalismen försökte, utan blo»tt hos människan.
Men den enskilda människan är underkastad naturens förgängelse.
Blott i den mänskliga gemenskapen, i samhället kunna värdena bliva
— väl ej eviga, men höjda över den momentana förgängelsen.
Samhällssolidariteten och kampen för ett bättre samhälle äro
fördenskull nödvändiga ingredienser i den nya idealismen.
Vi ha vandrat mot målet i kärlek och hat.
En bit på väg ha vi hunnit.
Vi vandra vår väg. Sen få andra ta vid.
Förgäves &kall ingen vandra,
och den som går främst i möda och strid,
han banar väg för de andra.
Åt drömmen vår kärlek, åt hindren vårt hat.
När kraften är slut må vi falla.
Än sedan: i framtidens människostat
medborgare äro vi alla.
Var tröst då, darrande hjärta.
Väl är du blott mull och jord,
men all din skälvande smärta
skall gjutas till kampens ord.
När jag igen är mull och jord
oclh glömd sedan långa år,
skall en annan fånga i ljusa ord,
vad jag blott stammat en vår,
och sjunga klart, vad nu jag hör
blott dunkelt brusa i mitt bröst.
Det är den sorg jag lever fov.
Det är min enda tröst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
