Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1928 - Händelser och spörsmål - Säkerhet och nedrustning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5(j HÄNDELSER OCH SPÖRSMÅL
år, kan resultatet sålunda knappast komma att bliva cn avsevärd ändring
i det bestående rustningaläget i världen.
Några antydningar om debatten inom säkerhetskommittén kunna dock vara
på sin plats, då den åtminstone på en punkt kan få en viss praktisk politisk
betydelse, nämligen i fråga om utvecklingen av systemet med regionala
trygghetsavtal. Alltsedan Genéveprotokollet avfördes från dagordningen har det
gång på gång framhållits från franskt och närstående håll att regionalt
begränsade trygghetspakter av Locarnoavtalens typ skulle kunna tjäna som en
viss ersättning för det förlorade protokollet i sådana delar av Europa, där
staterna kände behov av en föi-stärkning av säkerheten för att kunna ansluta
sig till ett avtal om begränsning och minskning av rustningarna. I främsta
rummet avsågs den polsk-tyska gränsen men också Ungerns gränser mot lilla
ententens stater samt Balkan och Balticum. Sådana regionala fördrag ekulle
i sin mest utvecklade form a\^e att garantera det territoriella status quo,
föreskriva ett förfarande för fredligt avgörande av alla tvister mellan parterna och
slutligen i händelse av krig tillförsäkra den angripne omedelbar hjälp av de övriga
parterna. Så gott som från alla håll inom säkerhetskommittén ha dylika
’’Locarnopakter’’ livligt förordats som ett medel att stärka tryggheten. Även
den svenske representanten har under framhållande av att vårt land icke
för sin del ämnar avsluta några sådana fördrag uttryckt som sin mening
att de tvivelsutan kunde tjäna fredens intressen. Ett absolut oundgängligt
villkor vore dock, att dessa pakter icke finge föreskriva ömsesidig hjälp mot
utomstående stater, ty i annat fall skulle avtalet få karaktären av en allians
riktad mot dessa.
Sådana allianser finnas nu t. ex. mellan Frankrike och Jugoslavien, mellan
lilla ententens stater, mellan Polen och Rumänien etc. men deras värde för den
allmänna säkerheten i Europa är uppenbarligen intet. Snarare är detta slag
av fördrag ägnat att minska den allmänna tryggheten, då de väcka misstro
och fruktan hos de utomstående staterna. Den svenske representanten ansåg
därför att Folkförbundet ej borde tillstyrka sådana fördrag. Samma
ståndpunkt intogs av Englands, Tysklands och Hollands representanter. Det tyska
ombudet ställde sig över huvud skeptisk till tanken på regionala fördrag av
liocarnotypen och framhöll mycket starkt, att intet tryck finge utövas på
någon stat för att förmå den ingå sådana avtal. Tydligtvis var det
Tysklands farhågor för att man skulle söka tvinga det till en Locarnopakt med
Polen, som här kommo till uttryck. Den tyska representanten ställde sig
emellertid icke absolut a^n^isande till tanken på att folkförbundet skulle
rekommendera regionala avtal och säkerhetskommittén kunde till och med enas
om ett förslag att rådet skulle erbjuda sina bona officia åt stater, som stötte
på svårigheter vid sina försök att få till stånd en ’’Locarnopakt*’. Vad
detta innebär kan ej bedömas förrän utförligare uppgifter föreligga. I
övrigt har kommittén måst nöja sig med att utarbeta mönster till sådana
fördrag och till detta har den även begränsat sig i fråga om skiljedoms- och
förlikningsavtal. Såsom naturligt är har en utveckling av skiljedomssystemet
betraktats som en väg till ökad trygghet och nedrustning och från svensk
sida framlades ett förslag om ett allmänt kollektivt skiljedomsavtal av samma
typ som de som ingå i Locarnoavtalen. Trots den nuvarande engelska
regeringens kända motvilja mot varje utvidgning av skiljedomsförpliktelsema blev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
