Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 1928 - Heckscher, Eli F.: Socialismens teoretiska möjligheter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SOCIALISMENS TEOEETISKA MÖJLIGHETER 137
tänka sig att det förhåller sig med prisbildningen på
produktionsfaktorerna, arbetskraft, jord och. sparande (kapital), d. v. s.
med den inkomst som tillfaller arbetare, jordägare och kapitalister.
Eftersom, staten blir den enda som kan sysselsätta
proiduktionsfak-torema kommer den nämligen här i en ställning som deras enda
avnämare, och det förefaller ganska meningslöst att då förutsätta
att den ej skall begagna denna ställning till att utöva sådant
inflytande på inkomstfördelningen som den förmår. Men däremot
förefaller man mig lämpligen också på denna punkt kunna
fast-hålla vid att det pris som betalas för arbetskraften, kapitalet o. s. v.
skall vara — visserligen icke ett konkurrenspris men — ett
jämviktspris, d. v. s. att å ena sidan ingen tvingas att ställa sina
tjänster till förfogande men å andra sidan ingen avvisas som vill ställa
dem till förfoigande till det pris — den lön, ränta o. s. v. — som
staten betalar.
Det viktigaste i fråga om den allmänna socialiseringen är
sannolikt dess förmåga av effektivitet och ändamålsenlighet. Men för
att komma till resultat på den punkten kan den ekonomiska teorin
sorgligt att säga uträtta ganska obetydligt, och jag nöjer mig
därför med att peka på denna ytterst viktiga fråga, för att i stället
undersöka systemets verkningar under förutsättning av att
effektiviteten är oförändrad.
Till en början är det då ganska givet, att de arhetsfria
inkomsterna icke skulle försvinna enbart genoan socialiseringen. Det är
visserligen tänkbart att staten ensam kunde åtaga sig samhällets
sparande, men det får väl anses uteslutet att detta skulle vara
möjligt utan en nedgång i det totala sparandet som minskade den
sammanlagda utrustningen med kapitalföremål — fabriker,
maskiner, kommunikationer, kraftverk, hamnanläggningar o. s. v. — i
samhället, vilket väl ej vore åsyftat. Skall det privata sparandet
ha kvar någon uppgift, går det emellertid knappast för sig att
över hela linjen lämna det utan ersättning; och någon form av
enskild ränteinkomst förefaller alltså ofrånkomlig. Svaret på
frågan, i vad mån den enskilda ränteinkomsten då bleve större eller
mindre än den nuvarande, måste närmast bero på vilken
uppfattning man har om den progressiva beskattningens, arvsskattens och
den övriga förmögenhetsbeskattningens förmåga att redan i det
nuvarande samhället taga hand om de kapitalinkomster som kunna
indragas utan att minska sparandet. Det skall emellertid ej nekas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
