Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1928 - Meyer, Håkon: Arbetarrörelsen i Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARBETARRÖRELSEN I POLEN 237
nisationer, — vartill komma en del funktionärsgrupper. Dessa fyra
äro följande:
De fria fackföreningarna c:a 300,000 medlemmar.^
Polska fackförbundet (Nationella arbetarpartiet), c:a 45,000
medlemmar.
Kristliga fackförbunden c :a 20,000 medlemmar.
Gula fackförbunden (’Tolitiskt arbete’’) c:a 10,000 medlemmar.
Organisationsprocenten är 1,9 %. Till jämförelse kan nämnas, att
den norska är 3,6 %, den svenska 7,5 %, den österrikiska, som är
den högsta, 16
Denna översikt ger icke någon ljus bild: En inom sig uppriven
och splittrad arbetarklass, ännu dåligt organiserad, står här mot den
nya statens borgare. Och frågar man efter dess ledare, minns man
i första hand Pilsudskis namn.
Året 1926 har icke varit det minst vanskliga för den polska
arbetarklassen och dess partier. Pilsudski, den gamle
socialdemokratiskt-nationalistiske ledaren, som under kriget kämpat på Österrikes sida
och för vilken världskriget verkligen var den önskade anledningen
till att resa frihetskampens fana på allvar, som efter freden var
landets mäktige och verklige befriare och diktator och som icke minst
efter kriget med Ryssland befäste sin alldeles enastående ställning,
ryckte på våren 1926 med ett slag åter fram i förgrunden, då han
kallade de demokratiska krafterna till öppen kamp mot den reaktion,
som på rent parlamentarisk väg var i färd med att sätta sig i
besittning av makten. Arbetarorganisationernas ställning var icke lätt.
Naturligtvis var det här uppenbart, att det rörde sig om en kamp mot
reaktionen, men på samma gång rörde det sig också om att
deltaga i ett inbördeskrig för att bekämpa en regering, som bildats
på parlamentarisk grund — och båda dessa två saker äro dock i
allmänhet icke överensstämmande med socialdemokratisk syn.
Men just här gör sig den nationalsocialistiska rörelsens speciella
ställning åter gällande — t. ex. dess nära förbindelse med en stor
del av officerskåren. Och arbetarorganisationerna marscherade
upp på Pilsudskis sida: det nationalsocialistiska partiet, det polska
fackförbundet, det socialdemokratiska partiet, de fria
fackföreningarna, ’’Bund’’ och de judiska fackföreningarna, de
demokratiskt-socialdemokratiska officerarna, det socialdemokratiska "Militz’’.
Dessa krafters aktiva ingripande var väl också orsaken till den raidia
seger, Pilsudski vann.
^ Uppgifterna variera något. Den sista Amsterdam-årsboken uppger 294,397,
Det socialistiska partiet uppgav till Marseillekongressen 465,000, Varga uppger
249,000. Fackorganisationen är i sjunkande — 1922: 404,000 — 1923: 377,000
— 1924: 250,000 — 1925: 249,000 — enligt Varga.
2 Amsterdams årsbok.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
