Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1928 - Meyer, Håkon: Arbetarrörelsen i Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
238 HÅKON .MEYER
I den nya regeringen, vars verklige ledare Pilsudski var, vars
utrikesminister Zalewski blev (efter Skzrynski, som på grnnd av
sin arrogans hade lyckats skapa sig en osedvanligt dålig ställning i
Geneve) i denna nya regering inträdde även en socialdemokrat.
Men knappt var kampen slut, förrän Pilsudski åter visade ett nytt
ansikte mot arbetarklassen, och inom kort var det åter ett djupt
motsatsförhållande mellan arbetarrörelsen och staten — allt under det
att socialdemokratin åter satt i den ansvariga regeringen.
Det kommunistiska partiet, som också efter förmåga hade stött
Pilsudski, och det judiska "Bund’’ svängde raskt över till
oppositionen. Det socialdemokratiska partiet kom åter i en kris och
utstod en så mycket svårare skakning, som det icke kunde draga
tillbaka sin regeringsmedlem — dels önskade han icke träda tillbaka,
dels var man, som vanligt, inom partiet oenig om huruvida det
skulle representera staten eller klassen. Och slutligen, som den polska
soicialdemokratins mest kände internationelle ledare, medlemmen av
den socialistiska arbetarinternationalens exekutivkommitté, Diamand,
uttalade i sitt anförande på den österrikiska partikongressen i
Linz: ’Ti ha trots allt ännu svårt för att glömma, att det var
Josef Pilsudski^ som 1906—1907 var vår främste internationelle
representant, och den som organiserade vår kamp mot den ryska
tsarismen efter revolutionen 1905.’’
Dubbelt svår hade socialdemokratins ställning blivit, emedan den
här satt i en regering, som gick till ganska allvarliga angrepp på
parlamentet och den demokratiska författningen, som partiet kände
sig förpliktat att försvara. Pilsudskis angrepp voro ju av ett
alldeles speciellt slag: han berövade detta parlament dess rättigheter
till fördel för landets president, d. v. s. i verkligheten till fördel för
för en mera koncentrerad makt i regeringens händer oberoende av
parlamentet. Realiter vill detta ju säga: större makt åt Pilsudski.
Och han gjorde detta på ett förunderligt stötande sätt, såsom då
han ständigt uppsköt inkallandet av parlamentet och slutligen
inkallade det till en öppningshögtidlighet på slottet för att därvid
betona, att det var parlamentet, som kom till presidenten, icke
presidenten, som kom till parlamentet! Men även denna i och för sig
obetydliga demonstration fördjupade klyftan, en rad av
vänsterpartierna mötte icke upp vid öppnandet, och en hel del
högerrepresentanter höllo sig också borta.
Pilsudskis politik nu, då han åter vänder sig bort från de
arbe-tarkrafter, som varit hans stöd, är ju dock ingen övergång till
reaktionen. Tvärtom, med de sinnrikaste intriger bekämpar han den.
Och han har, liksom greve Bethlen i Ungern, skaffat sig rykte för
sin förmåga att hålla världen i ovisshet om sina planer. Hans
närmanden till Radziwill hösten 1926 oich hans direkta medverkan vid
bildandet av det nya reaktionära Radziwillpartiet är icke i första
hand att betrakta som ett steg mot reaktionen utan som ett steg
för att splittra de reaktionära krafter, som stodo honom emot. Var-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
