Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 1928 - Fried, Leon: Viktor Rydbergs sociala diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vlktob eydbkfiös sociala diktning 289
Rydberg i skildringen av Benoni Strands öden valt de skandalösa
fattigvårdsförhållandena i sin egen hemstad till angrep>pspunkt.
Rydbergs första tendensroman blev i stället De vandrande
djäk-narne (1856). I denna rom^in, som berättar om vad en stackars
torparfamilj har ^itt utstå från en brutal husbondes sida,
har han aktualiserat en fråga, som just då sysselsatte sinnena i
högsta grad, nämligen husagan. Trots -motioner vid tre riksdagar
hade man inte lyckats avskaffa den — det skedde först 1858 — och
vid tiden för romanens tillkomst ägde en pressfejd rum i saken, i
vilken Rydberg själv deltog. Spöstraffet, som också är aktuellt i
boken, hade avskaffats strax förut. En annan tendens är
försvarandet av läserit — för övrigt ett karakteristiskt drag för den
reli-gioinsfrihetsvänliga liberalismen. Samma försvar för sekterit har han
gjort både i Fribrytaren på Östersjön och Den siste athenaren.
Redan i De vandrande djäknarne är det sociala bundet vid det kristna
— Adolf Sparrfält, som vill strida mot alla samhällets orättvisor,
förkunnar: "Den sanne kristne är en soldat, som evigt svurit
sanningens fana och förbundit sig att med uppoffring af allt jordiskt
kämpa till sista andedraget mot det onda i världen eller i sin egen
barm; han får icke mäkla, icke underhandla med fienden, utan
ständigt öfver dignande förhoppningar och bleknande lefnadsfröjder
rycka framåt och slutligen stupa under korsets fana.’’ När Adolf
dock slutligen, trött av motgångar uppger kampen, tröstar honom
vännen med den kristna resignationens ord: "Hvarför klaga, om
man ej med ens kan omskapa världen ? Hvad är den enskilta
människans lifslängd mot mänsklighetens oändliga framtid ? Verka
medan du lefver och dö med det hopp, att Guds rike i tidernas
fullbordan skall nedstiga till jorden." Rydberg kan ej tänka sig ett
rättvist samhällstillstånd annat än under kristen flagg. Därför
dröjer han trots allt så ofta vid den katolska kyrkan med en
kärleksfull blick; så i Medeltidens magi, där han tönker på hur
gränslöst förtrycket skulle blivit, om inte kyrkan påmint "makthafvarna
om deras kärlekspligt emot de ringe". Så i Singoalla, där priorn
säger: "Guldets onde elementär-ande kristnas icke förr än han
bundits i kyrkans band; då varder han en ängel, som ur
ymnighets-homet välsignar jorden. Allt, allt hvad jordisk rikedom heter skall,
penning för penning, samlas i kyrkans sköte; och då allt, allt är
samlat där, hvar är då de jordiske furstames makt? Hvar den
rike, som förtrycker den fattige? ... Då kyrkan äger allt, så är
ock^ allt gemensamt, hela mänskligheten ett brödraskap, förenadt
i kärleksmåltider kring Kristi bord; då är ingen rik, men heller
ingen fattig; då är det tusenåriga riket kommet." Därför dröjer
han gärna i sina kulturhistoriska föreläsningar vid det goda, kyrkan
gjort de fattiga. Och därför utmynna alla hans sociala dikter i en
triumf för den kristna tanken. Detta betraktelsesätt har förlänat
Rydberg en större synvidd bakåt, men det har med åren fördunklat
hans perspektiv framåt. I Pessimistiska hugskott af en optimist
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
