Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 1928 - Ellgar, Nat.: Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
306 nat ellgar
motivet till benådningen och lika livligt kritisera lämpligheten av
den. Då stämningen nått kokpunkten, inträder vår hjälte, glad
och förhoppningsfull, med huvudet fullt av stora framtidsplaner.
Emellertid — han har gjort upp räkningen, visar det sig, utan
sina fordringsfulla politiska vänner, hans goda avsikter missförstås
och han blir — på ett kanske väl lättvindigt sätt dock —
bortstött av vännerna. Soan en socialt och politiskt död man måste
han, ensam och övergiven, göra sina vemodsfuHa elutreflexioner
över tillvarons intighet och över det irrationella i livsvärdena över
huvud taget. Som ciceron in i det okända anmäler sig en
underlig gammal barndomsvän och framsäger några salvelsefulla
maningsord angående livets mening ooh om betydelsen av att —
behärska sig.
De, som av teatern framför allt begära sträng
verklighetstrohet, måste känt sig ytterst besvikna på detta stycke. Dess charm
ligger just i den konstrika sammanflätningen av dikt och
verklighet. Hos oss är väl Strindberg den ende, som fullt mäktat
genomföra denna stil i behandlingen av moderna ämnen. Av
drömmen som inslag och den grå vardagligheten som ränning och våd
har han spunnit en sällsam vävnad, som på en gång tjusar och
skrämmer... I det strindbergska Drömspelet f örekommer en
tillsluten, hemlighetsfull dörr, bakom vilken livsgåtans lösning döljer
sig. Då man äntligen slår upp dörren, finner man därbakom —
intet. Analogien är så frapperande, att man ’kunde tro själva
skådespelets namn — Porten — uppkallat efter den betydelsefulla
klenoden i Strindibergs stycke. Slutscenen för mera tankarna till
’’Stora Landsvägen’’, "Advent", "Till Damaskus"... Det vore
emellertid orätt att frånkänna Bergman självständighet och
originalitet så i uppfinning som behandling av ämnet. Blott att en del
stoff hämtats från en stor förebild. Men själve Shakespeare var ju
icke annat än en talangfull bearbetare (plagiator och kompilator) •
av lånat gods.
Under den repetitionskurs i klassikerna Dramatiska Teatern
givit denna höst efterföljdes "Livet en dröm" av Den inbillade sjuke.
Det är två mycket olika verk av två mycket olika författare.
Var Calderon himlastormande, så håller sig Jean-Baptiste
Poquelin (Moliére) vackert på jorden. Han trivs där alldeles
särskilt bra. Hans ämnen äro hämtade från vardagslivet och den
borgerliga levnaden. Hans studium är människosjälar och
människohjärtan. Han är en upptäckare i själens regioner, en
karaktärsdiktare, människoskildrare, typbildare. Skådespel av denna art
kunna göras på många olika sätt. Moliére har prövat alla, utom de
tråkiga. Han har den medfödda, gudabenådade, förlösande humorn.
Icke den spelande glimten i ögat så mycket som den stoj ande,
strålande, larmande humorn — en humor, som kunde komma
1600-talets publik (men knappast vår tids!) att tjuta, vråla, kikna av
skratt. Hans dramatiska uttrycksform är farsen hellre än den fi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
