Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 6, 1928
- Paulin, Hillewi: Pär Lagerkvists drama: Han som fick leva om sitt liv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
PÄR LAGERKVISTS DRAMA: HAN
SOM FICK LEVA OM SITT LIV.
Av HILLEWI PAULIN.
Strindberg, Mæterlinck, Pirandello — namn,
som, oundvikligen komma i tankarna i samband med den
sceniska kompositionen i Pär Lagerkvists senaste drama:
"Han som fick leva om sitt liv". Det är framför allt
"Drömspelet", som återuppstår i den spökaktiga vardagsmiljön, men man
förnimmer även något av den stillsamma ödesstämningen från "Den
objudne gästen", där vardagsorden i all sin yttre likgiltighet få
inre betydelse och kalla på ödet — och slutligen påminnes man
bryskt om "Sex roller", särskilt vid det ödesdigra skottet i sista
akten: i båda fallen en ung man som avgör hela pjäsens
innehåll genom sin frivilliga bortgång i proteststämning och med
mystikens ljusring kring sin gestalt — ehuru mystiken visserligen hos
Pär Lagerkvist är mystiken kring en människa och icke blott
hemlighetsfullheten hos en dekorativ teaterfigur som i "Sex roller".
Pär Lagerkvist har i några scener verkligen något av den stora
dramatikens intensitet, men i likhet med t. ex. Mæterlinck har han
ju ett lyriskt temperament, som på en gång ger både charm och
brister åt hans dramatiska form. — Det är särskilt i sista akten
ett lyriskt lamenterande och ett dramatiskt stillastående stundtals,
som knappast passar samman med dramatiskt uttryckssätt — men
lyriken kan även ge stämning och naturligt liv åt talet ibland,
som t. ex. när vagabonden i första akten berättar om sitt
vandringsliv. Där finns den rätta poesin och den rätta naturligheten — i
enkel, osökt form.
Detta om kompositionen. Men innehållet är så Pär
Lagerkvist-präglat, att man till en början ej mycket tänker på att göra
jämförelser — trots att det rör sig med de urgamla begreppen skuld
och straff.
Det är frågan om en sorts metafysisk skuld i dramat. Skulden
går tillbaka på ett föregående liv och kastar sedan sin skugga in
i det andra. Mannen — som vaknar upp som skomakare i en
skomakarverkstad — har i ett föregående liv begått mord — dödat
sin fästmö i ett raserianfall. Den dramatiska spänningen bygger
till stor del just på hur denna skuld bit för bit blir medveten
för mannen — han lär genom händelserna i sitt liv, varmed han
sonar sitt brott. Till sist har han förstått, men ändå inte förstått.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 03:13:26 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tiden/1928/0377.html
