- Project Runeberg -  Tiden / Tjugonde årgången. 1928 /
372

(1908-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1928 - Paulin, Hillewi: Pär Lagerkvists drama: Han som fick leva om sitt liv

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

372 hillbwi paulin

Det var icke han själv, som begått brottet, han ville det icke, det
var en annan. Denne andre, hans onda jag — eller rättare hans
lidelse-jag — ty ’’den andre" är snarare något på gott och ont
än något ont — förkroppsligas slutligen i dramat och uppenbarar
sig i dubbelgångaren — en egenartad, skrämmande gestalt —
styckets resonör skulle man kunna säga, som framlägger det
självförsvar mannen icke kan eller törs uttala själv. — Dialogen mellan
mannen och dubbelgångaren i sista akten är mästerlig: det är icke
två soan tala, utan en som tänker motstridiga tankar, vilket
intryck tydligen även förf. åsyftat med att införa denna
mysteriegestalt. (Dubbelgångaren gör nämligen även skäl för denna
benämning, ty han erinrar inte så litet ibland om djävulen i
medeltidens mysteriespel, där som bekant just denna skepnad åtar sig
resonörens roll.)

Dubbelgångaren kommer från ett annat liv — mannens
föregående — bryter in i den lu^a tillvaro denne söker skapa sig
ge-nom redbar strävan och plikttroget vardagsliv — i ett lyckligt
äktenskap med en god kvinna, som verkar som en uppenbarelse
av religionens kärleksbud.

Men dubbelgångaren hotar bryta sönder det alltsammans. — I
denna gestalt har förf. givit något av verklig ödesstämning — det
andra livet liksom stiger in i dramat tillsammans med honom. Till
sist är det där helt. Det uppfyller helt enkelt hela dramat med
övervärldsligt majestät i den scen, där dubbelgångaren och
mannen äro ensamma — sedan den unge sonen i förtvivlan över
faderns hårdhet tagit sitt liv. — Mannen har nämligen hårdnat i
livskampen. Han har visserligen lärt sig vardagslivets svåra konst

— men han har i sin strävan att stänga till om de vilda
drifterna i själen täppt till livets egen källa. Han är förträfflig —■
men förtorkad, rentav stupid inför en ung känsla, när den möter
honom i en annan form än den han själv känt. Häri ligger hans
skuld. Även om han undertrycker onda handlingar, bär han ont
i sitt inre, en osmält hårdhet i sinnelaget, som framkallar hårda
ord och skapar ont. (Här är onekligen en association med den
buddistiska tanken om karmai, som är det inre resultatet av våra
handlingar i ett föregående liv och som driver till ny handling. Där
fattas ju dock handling över huvud som något ont.)

Detta är tragiken. Detta blir dramats anklagelse mot himlen.

— Varför göra vi ont, när vi göra gotf? Och varför är det gott
i det som är ont, så att vi ej få slunga det ifrån oss som en
giftig orm?

Inför sonens döda kropp finner väl fadern något slags försor
ning — något svar — men likväl i en skärande förtvivlan, som
böjer sig för det ofattbara.

Och detta är styckets storhet. Ingen tillrättalagd
skolmästar-visdom, rymden är öppen över människoandens frågor, och det är
från en oändlig, övervärldslig rymd svaret tonar. Det ges i symboler

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 03:13:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tiden/1928/0378.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free