Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1928 - Paulin, Hillewi: Pär Lagerkvists drama: Han som fick leva om sitt liv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pär lagerkvists drama: han som pick leva om sitt liv 373
— det ges i mänskliga gestalter — icke i formler och teorier.
Den nnge mannen, som tar sitt eget liv, är en sådan symbol.–
Han älskar en nng flicka, som icke "är värd" att han älskar
henne — en slinka, fadern upprepar det gång på gång för
honom i en sorts hårdnackad, inre dövhet för sonens ömtåliga,
renhjärtade känsloliv. Förolämpar i ångestfull välmening.–-
Sonen har bara ett svar: om jag älskar henne, måste hon vara
värd det. Han har den älskandes sublima tro bortom allt
förstånd oich blicken för det väsentliga, för kärnan i ett väsen. —
Och han har den moderna ungdomens motvilja mot ord — vilket
väl egentligen ytterst är ett sinne för realiteter. — "Vad tjänar
det till att tala", mumlar sonen som svar på faderns förebråelser.
Det är just en styrka hos Pär Lagerkvist detta, att så väl kunna
träffa den moderna unga människans oro, formlöshet och skepsis.
— Detta blir ett "drama i dramat": tragiken i den stelnade
ålderdomens oförstående emot den oroliga men levande ungdomen. I
sonens irriterade utrop till fadern: "Du talar ju inte om det!^’
skymtar rörande hjälplösheten i den yttre dialogen, när den inre
saknas, och kontakten inte finns.
Fadern trampar som med järnskor i detta veka stormande sinne.
Och så fäller han till sist i tanklös grymhet några hårda ord, som
bli avgörande, därför att de träffa just den sjuka punkten i den
unges sinne och äta sig in där. — Sonen går i döden, och ödet
har återigen tvingat fram blod liksom i det föregående livet
fadern upplevat. Trots alla redliga ansträngningar — hans liv blir
som ett bittert hån! Han tigger och ber om ett rättvist straff,
men han känner det onda som ett öde: han menar det icke, när
han gör det, det är "den andre", dubbelgångaren, som då träder
fram.
Nu blir problemet: hur skall man ställa sig till "den andre",
till lidelsejaget? Sök förinta honom, undertryck alla drifter, och
kvar blir endast tom förträfflighet, torrhet, teorier — släpp
honom lös, och vilda lidelsebrott bli följden!
Sonen ger svaret genom sin offerdöd: det finns en sorts
försoning av de båda maktema, plikten och lidelsen: i ett gott och
rent, men levande hjärta, där naturen icke är dödad, men
förklarad — i kärlek. Fadern har varit nära att döda kärleken i sitt
hjärta med sin pliktlära.
Pär Lagerkvist snuddar här (ehuru med kristet-religiös
färg-ning) helt enkelt vid det gamla nietzscheanska problemet i
"Tragediens födelse", om konflikten mellan den dionysiska lidelsemakten
och det apolliniska klarhetsbehovet, som förverkligar sig i
behärskning och plikt. Nietzsche finner just fullkomningen i en förening
av bägge makterna — icke kväva och döda den vilda känslan utan
leda och vårda den blir uppfostrans och kulturens mål. (Före
Nietzsche har ju Schiller en gång givit sin lösning av egentligen
samma problem i begreppet "den sköna själen", som i sig förenar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
