Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, 1928 - Sprengel, David: Voltaire & Rousseau och samhället
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
392 david sprengel
ny världsförklaring, en hel ny livsåskådning, nom mer eller mindre
radikalt undansopar samtliga föregående, men dels också att de skola
"göra nytta" eller, med andra ord, även i nuets praktiska, yttre
verklighet "riva ned" så mycket som möjligt och, om så ske kan,
jämväl "bygga upp" ett eller annat, som till äventyrs skall visa sig
vara bättre. Och i skiftande enstaka ting kunna Voltaire och
Rousseau nog förefalla anknyta ganska behändigt till de omedelbara
föregångare eller något äldre samtida, vilka inlett denna strömning,
sådana som den till Holland emigrerade milde skeptikern Pierre
Bayle (1647—1706), det ännu mjukare, feminint, för att icke säga
tantigt, mångpysslande, skeptiska lärdoonsoraklet Fontenelle (död
hundraårig 1757) och den så mycket manligare, välbalanserat vise,
grundligt beläste och bereste samhällshistorikem och
samhällssatirförfattaren, europén och världsmedborgaren, slottsherren och
presidenten baron de Montesquieu (1689—1755, har övat betydande
inflytande på både Voltaire och Rousseau), liksom också, mer eller
mindre, med sådana absoluta samtida av i det hela antingen
exklusivare riktning, konservativare läggning eller kuriösare kynne som
historikern och sedeskildraren, grobianen Duölos (1704—1772), den
magnifike enstöringen och naturforskaren greve de Buffon (1707—
1788), den ilskne bitvargen och socialistiske ideologen abbé de Mably
(1709—1785), hans fridsamme yngre broder, den auktoritative,
skolbildande kunskapsfilosofen abbé de Condillac (1714—1780), den mera
förargelseväckande samhällspsykologen och mycket sympatiske
miljo-närutilisten Helvétius (1715—1771), den äventyrliga, mondäna och
storpolitiska litteraturskökan, ex-nunnan, den incestuösa
kardinalsystern och kardinalälskarinnan, intrigmakerskan fru de Tencins
oäkting: den salongsverserade, men utanför i regeln försiktigt
tillknäppte och reserverade matematikern d’Alembert (1717—1783),
den nya åkerbruksreligionens profetiske förkunnare läkaren Quesnay
(1694—1774), reformpolitikern Turgot (1727—1781), den rasande
jordadrotten "människornas vän" markis Mirabeau d. ä. (1715—
1789) — denne halvförryckte fantast avskydde encyklopedisterna,
men var själv en sorts agrarisk "encyklop" och var till ytterlighet
begiven på Rousseau; detsamma var ju sedan fallet med hans enorme
son, den store Mirabeau (1749—1791), som i sig som i en sonor
klimax och i en tragisk epilog samlar hela 1700-talets patos och
passion och skummande och motsägande idé- och känslovirvel —; och
ännu många andra. Framför allt, obetingat framför allt, stå de i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
