Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, 1928 - Sprengel, David: Voltaire & Rousseau och samhället
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
voltaire c^ rousseau och samhället 399
hade bestämt mig i min ungdom och för vilket jag hade förskaffat mig
kompetens på egen hand i mer mogen ålder.
Gagnlösheten av mina dock så rättmätiga klagomål efterlämnade i min själ
grodden till en förbittring mot våra dumma borgerliga institutioner, under vilka
det verkliga allmänna bästa och den sanna rättvisan ständigt uppoffras för en
sorts besynnerlig, skenbar ordningsprincip, vilken i grunden omstörtar varje
ordning och endast lånar de offentliga auktoriteternas sanktion åt den svagares
undertryckande och den starkares orättfärdighet
Han tillägger, att det fanns en inre omständighet, som
förhindrade denna grodd att då omedelbart ’’nå den utveckling den längre
fram erhållit’’, nämligen den, att "det rörde sig om mig själv i
denna affär, och det egoistiska intresset, som aldrig har
åstadkommit något stort eller ädelt, är ej i stånd att tända den gudomliga
hänförelsen i mitt bröst; den förmår endast den renaste kärlek till det
rätta och sköna framkalla". Vid formulerandet av denna
anmärkning om "det egoistiska intresset", som aldrig skulle ha satt
sam-hällspolemikerns penna i hans hand, förefaller det nästan, som om
Rousseau velat framliäva förefintligheten av en kontrast i detta
hänseende mellan sig och Voltaire; i tolfte boken av sina Bekännelser
pekar han uttryckligen på en sådan: "Jag har aldrig älskat
ohyv-sade trätor i Voltaires stil. Jag förstår endast att kämpa på ett
värdigt sätt, och om jag skulle nedlåta mig till att försvara mig, vill
jag, att den som angriper mig icke skall vanära min värjas hugg."
Om de personliga missöden, som drabbade Voltaire, sedan han sökt
få tillfälle att i rent materiell måtto "vanära sin värjas hugg" på
figuren Eohan, och om det samhällspolemiska författarskap, vartill
Voltaire så gott som genast inspirerades av dessa sina personliga
missöden, hade Rousseau skrivit i femte boken, vid omnämnandet av
sina och den savojiske adelsmannen de Conziés gemensamma lektyrer
omkring 1734:
Voltaire, som då var lika förkättrad, som han nu är beundrad, ingav oss
oskrymtad medömkan med anledning av det olycksöde, som städse tycktes
förfölja honom och som synes vara stora begåvningars nästan ständiga arvedel...
Voltaire tycktes bestämd till att aldrig bli lycklig... Intet av det Voltaire
publicerade undgick oss. iSå stort behag fann jag i dessa lektyrer, att en önskan
vaknade hos mig att själv i min ordning lära mig att skriva elegant och att
söka efterlikna den glänsande framställningskonsten hos den av mig med
verklig hänförelse läste skriftstäUaren. Kort efter utkommo hans ^’Filosofiska
brev’Det är säkerligen icke hans bästa arbete; det blev likväl det, som mest
bidrog att väcka till liv hos mig hågen för studier, och sedan har denna smak
aldrig lämnat mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>