Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, 1928 - Sprengel, David: Voltaire & Rousseau och samhället
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
voltaire c^ rousseau och samhället 401
han reagerar, ger han strax i början av Bekännelserna, på det
berömda stället, där han talar oni de tidigaste livsavsnittens brutala,
för alltid spårsättande misshandel:
Detta första intryck av våldet oeh orätten har så djupt inristat sig i min
själ, att varje föreställning, som står i förbindelse därmed, försätter mig
tillbaka i samma uppror, vari jag då befann mig, och ehuru den i sitt upphov
endast berörde mig, har denna känsla vuxit sig så stark i mitt inre och till den
grad frigjort sig från allt personligt, att min själ brusar upp, när helst jag
blir vittne till eller hör omtalas en orättvis handling, vem som än månde vara
offret därför och var den än må äga rum, liksom om den drabbade mig själv.
När jag läser om en vild tyraims grymheter eller om en skurkaktig prästs
illis-tiga nidingsdåd, griper mig en lust att draga åstad och nedgöra dessa uslingar,
om jag så själv skulle lida döden hundra gånger. Jag har ofta springande
eller med stenkastning, ända till dess svetten badat mig, förföljt en tupp,
cn ko, en hund, ett djur, som jag sett förgå sig mot ett annat, blott därför
att det känt sig vara starkare.
Hos Rousseau har den individuella revolten ’’sublimerats’’, blivit
till en glödande, allmän rättfärdighetskänsla: detta är dock icke det
egendomliga. Det möter oss hos all stor indignationslitteratur, det
möter hos alla stora moralister och likaså hos alla stora satirici. Det
är också Voltaires patos efter 1734: det egoistiska hämndbegäret, den
individuella revolten har också hos honom förädlats till en
brinnande, allmän rättfärdighetskänsla, och om denna, såsom d^n gör,
inspirerar hans skriftställen desto starkare, ju mer det närmar sig
mitten av århundradet och uppnår samtidighet med Rousseaus
uppseendeväckande verk på 1750- och 1760-talen, beror det icke på att
det lånat sin flamma från Rousseau, utan på att seklet först då
blivit liksom moget. Även det aderton år äldre geniet måste vänta
för att riktigt bryta lös; så mycket nödvändigare är det för det
yngre. Men det är något annat, det är några små, några mycket
stora, "rent litterära" temperamentssäregenheter, som skilja dem
åt. Voltaire reagerar, i det hela, ojämförligt mycket mera snabbt och
direkt och, om man så vill, "journalistiskt". Rousseau går längre och
långsammare vägar och omvägar och arbetar mera "filosofiskt" och
analytiskt. På grund av sin större livlighet kommer Voltaire därför
också oftast att låta sin polemik bibehålla en pittoresk kulör av i
högsta grad personliga uppgörelser och gräl, som göra de korta
kapitlen i hans stridsskrifter på ett mera lustigt och vulgärt sätt
sprittande, medan sidorna hos Rousseau bruka låga i en noblare
abstrakt harm. Inför kränkningar mot honom själv och andra blir
2G
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
