Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, 1928 - Sprengel, David: Voltaire & Rousseau och samhället
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
408 david sprengel
såsom nämnt lagt sig till med något av den myndiga högdragenlieten
hos en engelsk lord.
Englandsexilen slutade för Voltaire 1729; 1733 trycker han, 1734
publicerar han ’’Engelska brev", som genast dömas till att brännas
såsom ett arbete ’’ägnat att inspirera till fritänkeri av för
religionen och den borgerliga samhällsordningen allra farligaste slag";
och Paris’ jansenistiska parlamentsdomstol förordnar, att man skall
efterspana författaren-förbrytaren, som knappast hunnit återvända
till Frankrikes huvudstad, förrän han måste sätta sig i säkerhet
utanför densamma, allt för den förargelseväckande reseberättelse
han avlagt. Det är mycket riktigt ett av Voltaires allra viktigaste
arbeten och ett av dem, som haft mest betydelse för Frankrikes hela
intellektuella historia — Rousseaus attest om dess betydelse för
honom, seklets vid sidan av Voltaire ojämförligt mest epokbildande
personlighet, har förut citerats. Tacitus har funnit sitt Germanien;
men detta Germanien är det lyxälskande, förmögna England, med
helt andra dygder än den antike historikerns sagoenkla mönsterfolk.
Denna av religiös, politisk, kommersiell, vetenskaplig, filosofisk,
litterär och allmänt liberal frihetspropaganda proppade skrift
innehåller en hänförd panegyrik över engelska förhållanden och
samtidigt därmed en etsande satir över fransk konservatism. Det är
århundradets första verkligt allvarliga — fast dock rätt ofta
skämtsamma — grundskott mot "den franska anden", d. v. s. det
traditionella franska samhället.
1742 kommer den nationalitetssaknande, men halvitalianiserade,
likt seklet allsidigt intresserade, men dock, liksom Voltaire till 1726,
huvudsakligen estetiskt inriktade musikläraren Rousseau från det
italienska Savojen till Paris, där han att börja med och i första
rummet har för avsikt att bryta sig en bana såsom musiker och
musikalisk uppfinnare. Efter att på mellanstationen Lyon 1740—1742
ha knutit nära personliga förbindelser med ett par av de
märkligaste blivande märkesmännen i det nya Frankrike, bröderna abbé
de Condillac och abbé de Mably, och efter att 1743, genom de
lysande relationer, varmed man ögonblickligen försett honom, hastigt
och lustigt, såsom beskrivet, ha blivit placerad som fransk
ambassadsekreterare i Venedig, återvänder han, brouillerad med
ambassadören, som tyvärr visat sig vara en åsna, 1744 till Paris — nu i
hemlighet politiskt och socialt nyorienterad och nyväckt, men syn- och
hörbart framför allt mer än någonsin genomträngd av italiensk
estetisk kultur, särskilt italiensk musik och sång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
