Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, 1928 - Sprengel, David: Voltaire & Rousseau och samhället
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
voltaire c^ rousseau och samhället 409
Medan den rappt assimilerande, rörlige Voltaire nästan genast
varit redo att behandla vad vi kalla sociala frågor — boken utgjorde
egentligen en ntvidgning av privatbrev till en litterär
sekreterar-vän — återvänder den sökande, oroliga individualisten Rousseau
efter Venedigetappens uppryckning så småningom till vad han
oupphörligen efter kortare aktivitetsperioder skall återvända att vara:
den estetiskt anlagde, helst improduktive livsgrubblaren, den
tyranniskt ensamhetsälskande musikentusiasten och musikteoretikern; han
gör sig känd som opera- och balettkompositör, lyrisk, Oich
berättande tillfällighetspoet, librettoförfattare, han till och med användes
av Voltaire för småkravs inom områden, som denne numera anser
alltför frivola för sig — personligen tyckas de ha sett varandra för
första och sista gången våren 1750, innan Voltaire avreste till sin
burleska treårsdrift med preussiske kungen — och det blir på dessa
områden, inom det rent artistiska, som hans kätterier, när de
äntligen sent omsider ta det allvarliga ordets form, till en begynnelse
åstadkomma ojämförligt största skandalen. Sedan han december
1748—mars 1749 skrivit en rad musikartiklar för Diderot och
En-cyklopedien, 1749 till Dijonakademin rapporterat konstens,
kunskapernas och kunskapsbegärets fördärvlighet, 1750—1751 upptagit och
fortsatt polemiken därom samt producerat ännu mera om musik och
1752 fått en raffinerat enkel herdeidyll i operettform under
stormande framgång uppförd inför konungen och hela hans hov och i
sammanhang därmed förskaffat sig en av moderna franska
psykia-trici såsom ’’masochistisk" kännetecknad tillfredsställelse genom att
själv uppträda orakad och ovårdat klädd samt vända ryggen till
majestätet, som söker honom, utger han 1753 ’’Brev rörande den
franska musiken", som enligt författarens egen berättelse reste mot
honom hela nationen, vilken betraktade sig såsom förolämpad i sin
musik:
Skildringen av denna broschyrs otroliga verkan skulle varit en värdig
uppgift för en Tacitus’ penna. Det var just vid samma tid, som den stora tvisten
mellan parlamentet och det andliga ståndet pågick. Parlamentet hade nyss
dömts till exil, jäsningen var på sin höjdpunkt, allt lät befara ett förestående
uppror. Min broschyr kom ut, och ögonblickligen voro alla andra stridigheter
glömda; från denna stund tänkte man blott på den fara den franska musiken
löpte, och det enda uppror, som blev av, gjordes mot mig. Men detta blev också
så våldsamt, att nationen aldrig hunnit hämta sig därefter. Vid hovet var man
tvehågsen om huruvida man borde inspärra mig på Bastiljen eller landsförvisa
mig, och häktningsordern skulle ha utfärdats, om icke polisministern hade
framhållit det löjliga i ett dylikt steg. När läsaren erfar, att denna broschyr må-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
