- Project Runeberg -  Tiden / Tjugonde årgången. 1928 /
413

(1908-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, 1928 - Sprengel, David: Voltaire & Rousseau och samhället

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

völtaibe & rousséatj ocö samhället 413

sig som ^’schweizare’’. Hastigt blev det honom till den yttersta
grad angeläget att, formellt och definitivt, återförvandla sig till det
han i grunden alltid hade varit bland människor: en sans-patrie
och en Jieimatlos.

Något längre förblev han ju, i sitt inre och i sin längtan, fördriven
italienare, utvandrad konspirerande "ädelitalienare" om ordet
till-låtes som motsättning till den vanliga vardagsnöjda
vulgäritalienaren, en hjärtats ättling av de antika italiska folkstaterna och
först och sist, eller åtminstone närmast, en proskriberad flykting
från de sång- och älskogsöverströmmade kanalernas och de
frihets-och maktdrömmande lagunernas Venedig: ett slags de högre
rymdernas, den högre kärlekens, de stora olyckornas och de stora
lidandenas, den patetiska konstens och de djuptallvarliga
samhällsstri-d ernås Casanova.

Men allra innerst var han ju bara son och medborgare av
"naturen" och "naturtillståndet": av bergen och havet och "det som
en gång var".

Voltaire var vida mindre paradoxal och fordrande. I fullkomlig
motsats till Rousseau skulle han med säkerhet ha trivts eller funnit
sig till rätta, om icke med sin tids Geneve — även det gjorde han
ju dock ojämförligt bättre än Jean Jacques — så med vilken som
helst modern parlamentariskt styrd demokrati. I snart sagt vilken
som helst sådan kan man mycket väl tänka sig Voltaire som
konservativ, liberal eller socialistisk konseljpresident eller
oppositionsledare — åtminstone om man fråntar honom geniet och kvickheten.
Eousseau kan man ingenstädes tänka sig i våra dagar — i varje fall
icke på någon politiskt inflytelserik post. Så mycket viktigare är
det kanske att återförskaffa honom kulturellt inflytande. Tolstoy
och Strindberg äro de sista socialt upptagna andarna, som i allmänna
tendenser i viss mån påmint om honom. Även efter dem gör sig ju
saknaden förnimbar. Det betyder icke, att man icke också känner
saknaden efter Voltaire och efter alla, som mer eller mindre
avlägset liknat honom i eld och kvickhet och i andliga eller reella
exilers muntert, övermodigt burna brännmärkthet. Hans sista
briljantare, samihällspolemiska avläggare voro Henri Eochefort, August
Strindberg (hos vilken impulserna från Voltaire och Rousseau
förenas eller -alternera), Georg Brändes och den åtminstone efter döden
så hedersamt landsförvisade Anatole France.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 03:13:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tiden/1928/0419.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free