Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 1929 - Strand, Sven G.: Vilhelm Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VILHELM EKELUND
Av SVEN G. STRAND,
I. Biktaren.
DET FINNS I MODERN SVENSK LITTERATUR INGEN
så svårtillgänglig och abstrakt inriktad diktare som Vilhelm
Ekelund, ingen för vilken de stora grundläggande idéerna,
de andliga värdena haft en så ingripande och avgörande
betydelse. Ingen har så föga bekymrat sig om allmänhetens tycken
och gunst, ingen visat en sådan oräddhet och självständighet
i sitt tänkande, ingen så oförskräckt vågat ta upp striden med tidens
gudar. För honom har sökandet efter de stora sanningarna betytt
allt. Det har varit ärlighet och sanningslidelse i förening med
genialitet i hans utveckling, och detta har givit hans diktning och
hans tänkande ett värde, som redan säkrat honom en plats bland
andens stormän. Man måste ta tid på sig, man måste rusta sig med
tålamod och uthållighet, när man vill tränga in i hans idé- och
känslovärld. Det går inte i en handvändning att fatta den
egentliga innebörden, det djupaste syftet i hans produktion. Detta skulle
kunna betraktas som en brist, om inte den nuvarande litteraturen i
allmänhet vore för lätt, allt för litet krävde andliga ansträngningar.
Han behövs som motvikt mot all banalitet och gottköpsandlighet.
Den som verkligen lär känna honom har fått skärpt andlig
synförmåga och vidgad erfarenhet på de allra betydelsefullaste områdena
som behållning. Man får föga kända eller kanske rent av alldeles
obekanta områden inom andens värld kartlagda, och med honom som
orienterare kan man göra de mest storslagna upptäckter av andliga
värden.
Med en blandning av självmedvetande och andlig aristokratism
deklarerar han i en av sina tidigaste dikter:
"Jag diktar för ingen —
för vinden som vandrar,
för regnet som gråter,
min sång är som blåsten,
som mumlar och går
i höstnattens mörker
och talar med jorden,
och natten och regnet.’’
Tidigt kände han sig som ensling och särling, dömd att vandra
fjärran från de stora allfarsvägarna. Att gå i flock och farnöte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
