Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 31 dec. 1932 - Teater. Av Nat Ellgar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42 Nat Ellgar
imponerande föreställning om det religiösa intresset i Danmark.)
Ehuru präst sparar inte Munk på kritik av alla sorters "läsare".
Den rättrogne grundtvigianen, den lismande skräddar-predikanten,
bönemöts-publiken med sin extatiska uppskruvning och affekterade
bekännelse-mani etc. Det är en avbasning över hela linjen, som
känns uppfriskande. På all denna falska religiösa tro sticks hål som
på en bubbla. Men inte bära troende, även vantroende få släng
av den munkska sleven. Så den cyniske doktorn, som inför den
dödas återuppväckande mumlar något om slarviga likbesiktningsmän.
Man frågade alltid förr i världen efter förebilder och påverkan,
då något nytt och originellt kommit ut. Hos Munk kan man väl
spåra litet Andersen, litet Björnson (Över Evne), ännu litet mer
Jacob Knudsen. Själv är han modern tids Kirkegaard. Men i allt
bibehåller han personlig egenart och en högst självpatenterad
dramatisk stil. "Ordet" är teatersäsongens mest betydande upplevelse,
dess allvarligaste skådespel. På Komedi-teatern. Vilken ironi!
Jubileumsspektakel bruka inte vara lustiga tillställningar just. Var
det därför som Ludvig Nordström fått de kungliga teatrarnas
uppdrag att göra Gustav-Adolfsspelet? Som man inte ville skulle vara
tråkigt. Men Nordström vill också något själv. I det här fallet ville
han icke det han icke kunde, d. v. s. göra ett historiskt skådespel.
Det blev i stället ett totalistiskt: Vi — krigsskådeplats
Operan-Dramaten.
Varför just "Vi"? Det klingar som program, tendensdrama. Vilket
det också är. "Min armé, min flotta, Jag, Jag", sade exkajser Wilhelm.
Sådan var icke Gustav Adolf, tror Nordström. Gustaf II Adolf
ville styra med folket och dela ljuvt och lett med dem, i med- och
motgång, i välstånd och umbäranden. En menig i kragstövlar och
spetskrås. En demokratisk idyll mitt i 1600-talets "starka
nationalstat", då det levde en kung, som sade "Staten det är jag"? Är
Nordströms bild riktig och överensstämmande med verkligheten? Han
gör åtminstone sitt yttersta och litet till för att bevisa det.
Vi är ett skådespel med anspråk. Det hålls domedag över Det Stora
Minnet av Den Store Hädangångne. Det arbetas drygt fyra timmar
— i en ändå åtskilligt förkortad scenupplaga — för att trumfa i
oss allt vi bör veta om Gustav II Adolf och hans tid. Se sådant
roar Ludvig Nordström. Man märker plötsligt, att detta är ämnet
just för honom. De vida överblickarna, de storpolitiska perspektiven,
stormaktsdrömmarna — i en tid, då svenskarna voro åtskilligt
inblandade inte bara i Polens utan hela Europas affärer. Oändligt med
stoff till ändlösa politiska resonemang. Ett eldorado för
statistikern, reseskildraren, föredragshållaren, romanförfattaren, totalisten,
i någon mån även dramatikern Ludvig Nordström.
Och resultatet? Efter omständigheterna väl. Men först med
nedskärning och med bibehållande av toppscenerna Wir föreställningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
